Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Detta är en icke-recension

BOK James Gleick: Isaac Newton. Historiska media

Annons
Ibland händer det en recensent märkliga saker. Inte alls ofta, men just
därför så märkligt. Samtalet tar slut. Boken slutar tala till mig. Vad
är det som händer?
     Det är inte vare sig ett ointressant eller okänt ämne.
Vetenskapshistorisk litteratur är känt territorium för mig. Inte heller
är författaren okänd; jag har läst ett flertal böcker av honom. Så vad
är det?
     Det är inte en överdrift att påstå att James Gleick är en av
världens allra mest välrenommerade och kända författare inom området
populärvetenskap. Han blev världsberömd med boken Kaos 1987, som
handlar om den nya, tvärvetenskapliga inriktning som kallas kaosteori.
Entropi, fjärilseffekten, Mandelbrots fraktaler jag slukade boken.
     Med hans senaste bok Isaac Newton är det
annorlunda. Mättnadskänsla, snarare än glupande aptit, infinner sig.
Ändå är det en bok som hyllats i USA och nominerades till
Pulitzerpriset 2003. Vad är det med mig? Varför jublar jag inte?
     Mättnadskänslan infann sig redan vid Gleicks förra bok Fortare
nästan allt accelererar. Där var Gleick mycket mindre
vetenskapsjournalist och mycket mer en samhällsiakttagare. Men det är
inte beteendevetenskap, utan naturvetenskap, som är Gleicks hemmaplan.
Därför upplevde jag den boken ytlig och nästan populistisk, i någon
mening.
     Newton då? Då är ju Gleick tillbaka i naturvetenskapen och dess
revolutions höjdpunkt, vilket borde borga för kvalitet. Men det är
väldigt mycket en biografi och ganska lite vetenskap. Om Newton som
solitär särling, om hans oförmåga att samtala med sina kritiker, om
hans religiösa grubblerier, om hans dragning åt alkemin och så vidare.
     Den vetenskapliga revolutionen hisnar inte i Gleicks tappning
som kaosteorin gjorde i hans genombrottsbok. Ändå var Newtons fysik så
oändligt mycket mer betydelsefull för vetenskapen, människan och
samhället än någonsin kaosteorin kommer att bli.
     Och om inte Gleick hisnar, varför ska då jag hisna?
     Däri kan en del av svaret finnas till min märkliga reaktion till
denna bok. Gleick berättar liksom frånvarande, liksom med vänster hand,
med en hög lägstanivå som det anstår ett proffs.
     Detta är som sagt inte en recension. Att mitt förhållande till
James Gleick och boken om Newton är knepigt innebär inte att den saknar
kvaliteter. Det är bara det att jag inte förmår mig formulera dem.
     Jag fortsätter fundera på orsaken.



Mer läsning

Annons