Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dockhus mellan realism och magi

/
  • Känslor är viktiga för Jessica Silversaga. I sina fotoprojekt bearbetar hon sina egna, och om andra får ut något av hennes bilder så är tolkningen fri.

Dockhus är som människor. De har vackra fasader, som kan dölja svåra skavanker men också karaktär och själ. När Jessica Silversaga vågade fotografera sig själv som hon är, utan fasad, vände hennes liv till det bättre. Dockhusen, hennes senaste fotoobjekt, är också självporträtt.

Annons
Det är skönt med bilder. På dem kan man ta av sig alla masker, vara ful, visa alla känslor.
Säger fotografen Jessica Silversaga. De flesta skulle nog säga tvärtom: är det någon gång vi smilar och förställer oss är det när vi ska vara med på bild. Om vi ens törs ställa oss framför kameran. Sällan märker vi hur djupt infekterade vi är av samhällets utseende -och ytlighetsideal som när någon vill ta en bild av oss.
Och Jessica Silversaga gjorde som vi: visade det vackra och leende, förnekade sitt djupare jag. Tills en dag för tre år sedan, då hon gick bildjournalistprogrammet vid Mittuniversitetet och den danske fotografen Kent Kliche kom på besök.
Han ville att vi skulle släppa fram våra känslor och jag valde att skildra rädsla och ensamhet. Det blev otroligt jobbigt att visa bilderna. Men det var då allt vände. Självportätten började komma, jag vågade släppa ut all skit.
Hon hade en del bakom fasaden. Hon miste sin pappa som liten och fick bli vuxen fort. Hade obearbetade känslor och olevd barndom att återerövra, vägar att pröva som varit stängda men som visade sig leda till ett mer äkta liv.
Hon åkte till Danmark och praktiserade hos Kliche i tio veckor; gick på klubbar och fotograferade transvestiter och transsexuella.
Då förstod jag inte varför jag drogs till dem. Nu förstår jag att jag var uppe i ett identitetssökande, och det är de också.
Dockhusen kom hon in på för att hon ville fotografera något som såg gammalt ut. Sedan upptäckte hon att de ruvade på inre hemligheter. När vi använder dockhuset som metafor gör vi det ju också just för att beskriva en skör tillvaro byggd på lösan grund, kanske på en idealiserad, romantiserad drömbild.
Rum kallar hon serien och avser både rummen i dockhusen och de inre, själsliga rum som hon vill öppna och leta instängda känslor i. Känslor är inget fult; det finns både goda och dåliga och bättre är väl att leva ut dem via bilder än att gå ut på stan och slå sönder?
Bilderna blir en bro mellan sagovärlden och realismen. Vi behöver magin i vardagen och verkligheten, säger Jessica Silversaga.
Det händer att människor reagerar starkt på hennes självporträtt och läser in förtvivlan och ångest. Men de får se vad de vill, lidande eller glädje. Tolkningen är fri.
En läderklädd mc-knutte såg mina dockhusbilder och sa: har du fotat på ett mentalsjukhus? Det var vad han såg.
Själv fotograferar hon utan att ha ett budskap. Efteråt får hon titta på sina bilder och försöka tolka dem, som alla betraktare. På de nyaste självporträtten tycker hon att hon blivit tydligare än på de äldre, som var suddigare. Kanske ville hon då fortfarande gömma sig lite grand.
Men i de senaste finns också ett tilllstånd av svävande. Apati? Nja, egentligen är det nog inte viljelöshet, men när allt står stilla är det svårt att veta vart man ska.
I Sundsvall har hon bland annat ställt ut som konstfotograf i Berners gamla bilhall. Hennes bilder har följt Bildens Hus-utställningar till S:t Petersburg, och i Antwerpen har de visats via föreningen Young Photographers United.
På senare tid har hon synts i en del fototidskrifter och fått kulturstipendium från Sundsvalls kommun. I vår ska dockskåpsbilderna följa med Bildens Hus till Moskva.
Sedan hon gick ut bildjournalistutbildningen i våras lever hon av frilansuppdrag som journalist och fotograf i Sundsvall. Men det hon lever för är sina privata fotoprojekt.
De ger mig styrka, de är terapi. Om någon annan kan få utbyte av dem så är det bra. Men jag har gjort dem för min egen skull.
För att få syn på sig själv är det kanske inte så dumt att göra bilder av sig. Sikten kan vara bättre utifrån.

Mer läsning

Annons