Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Döden som livets lärdom

BOK Noëll Châtelet: Den sista lektionen. Översättning: Elisabeth och Pontus Grate. Elisabeth Grate Bokförlag.

Annons
Är man någonsin beredd att höra sin mor säga att hon valt att dö? Det frågar sig dottern i Noëll Châtelets berättelse Den sista lektionen. Modern, en före detta viljestark barnmorska, är 92 år gammal och vill inte längre följa med i kroppens förfall. Och nu är det dags. \"Det blir alltså den 17 oktober\" meddelar hon sina barn. Men hon vill inte att döden ska störa den vardagliga ordningen. När man blivit en börda för sig själv och andra, menar hon, är det bara naturligt att göra som hos vissa indianstammar, ge sig ut i skogen för att dö i tysthet i snön. Helst hade hon velat bli kastad åt Nilflodens krokodiler för att främja naturens kretslopp.
Den sista lektionen är dotterns skildring av den här tiden, om den egna förtvivlan och ilskan, men också om kärleken till den mor som vill \"lära henne döden\" så som hon en gång lärde henne att det inte var farligt att kissa i högt gräs. Du håller väl i mig ordentligt, hade barnet frågat. Det är klart att jag gör, blev svaret. Du ska få se, säger modern nu, att det inte heller är farligt att lära sig döden.
Det är ett vackert minne och vacker är också hela Châtelets skildring av tankarna i dödens närhet. Språket är välavvägt och poetiskt, kärleken mellan mor och dotter exemplarisk, respekt, värme och omsorg kunde vara honnörsord här. Men jag kan inte hjälpa att tankarna går till en tevedokumentär häromkvällen där en ung anorektisk kvinna under förtvivlad gråt tillstod att hon aldrig kunde bli lika vacker och bra som sin mor.
Den sista lektionen förbryllar. Vad handlar boken om egentligen? Varför skulle en gammal människa, trött till kropp och själ, mamma eller inte, behöva lära medelålders barn att detta att välja döden i själva verket är \"en lovsång till livet\"? Och är det rimligt, eller ens anständigt, att ge henne rollen som barnmorska in i det sista? Antingen är det moderns grepp om barnen som här är för hårt, eller så är det Châtelet som problematiserar in absurdum det faktum att det är dags att dö när man närmar sig hundra.
Om det är Chatelets egen mor som omskrivs i boken så är intellektualiserandet runt känslorna lite stötande - om det nu inte bara är franskt men samtidigt får hennes intellektuella nyfikenhet mig att fråga vad jag själv har lärt av min mammas död? Har jag alls lärt någonting utöver att döden sällan är vacker?
Kanske säger Den sista lektionen mycket om franskt moderskap utifrån ett medelklassperspektiv. Hur det kan vara i fransk arbetarklass skildrar Annie Ernaux i Skammen. Där finns också en dominerande moder att tackla, men kärleken är komplex.


Mer läsning

Annons