Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drottning för en dag

/

Krönika: Gunilla Kindstrand om brudkronor och att historisk kvinnokultur är ett känsligt område.

Annons

LÄS MER: Brudkronebonanza på Länsmuseet Gävleborg

Det finns ansikten som inte vill lämna en.

Jag snubblade över den här bilden på nätet. Rubriken är ”Ung brud från Järvsö.” Fotografiet är taget i det sena 1800-talet.

Flickan är på väg in i ett nytt liv. Sammanbiten och blek och antagligen vidunderligt ensam i denna stunden.

Jag tänkte mycket på henne när jag läste Kristian Ekenbergs artikel om brudkronor (Gefle Dagblad 1 november). Den utgick från en utställning i Gävle som spann kring folklorens glamourösa bröllopstraditioner. Kristian Ekenberg sammanfattade det hela som ”dekorativ hederskultur” och påminde bland annat om bara dygdiga brudar fick bära krona förr i tiden: Var den blivande hustrun redan gravid trodde de skrockfulla att kronan skulle svartna på henne.

Här och var dök det upp tjuriga kommentarer på sociala medier efteråt. Historisk kvinnokultur är ett känsligt område. Ofta ser man ett slags kompensatorisk hållning till kvinnohistorien. Temat ”drottning för en dag” trumfar ut de tiotusentals vardagar då pappersblommorna var ersatta med en hårdknuten sjalett.

Kvinnans huvud och hår har en tung symbolisk innebörd i de flesta kulturer. Brudkronan utgör en länk i symbolkedjan där hustrudok och horklutar, sjalar och slöjor (och tvångsrakade skallar) också ingår.

Nyligen besökte jag Gjirokaster, en liten stad som klättrar på en bergssluttning i södra Albanien. Gjirokaster är mest känt för att den ständigt nobelpristippade författaren Ismail Kadaré växte upp där. Han har skildrat stadsborna och deras dramatiska öden i sin lysande och läsvärda bok ”Krönika i sten”. Men Gjirokaster har också en annan egenhet. När det gäller folkligt väggmåleri är trakterna en förbluffande spegling av Dalarna och södra Norrland. Också i Gjirokaster har släktgårdarna ett särskilt rum avsett för fest, och framför allt bröllop. Kurbitsliknande blomsterslingor och fylliga granatäpplen är målade direkt väggarna. De vrider sig kring spiskåpor och brudparsbänkar, förvillande likt de utsmyckningar som finns i många svenska 1700- och 1800-talsgårdar.

I Gjirokaster satt bruden på den centrala bänken, synlig för alla gäster, som en del av prakten, denna enda dag. Därefter blev hon obönhörligt en del av kvinnosidan.

Dörren till husets centrala delar hade två tillhörande öppningar som låg i vinkel mot varandra. När husets herre öppnade för en besökare, stängde han samtidigt in sin hustru i ett litet trångt rum. Hopkrupen kunde hon betrakta gästen genom ett galler.

Långt borta och nära.

Jag undrar vilket liv hon fick, den bleka flickan från Järvsö.

Mer läsning

Annons