Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En betydande samtidstermometer

Annons
Marie Hermanson:
Hembiträdet
(Bonniers)

Många skulle nog vilja vara i Yvonnes kläder. Bokstavligt, därför att plaggen är exklusiva, vackert skurna, svindyra. Och bildligt. Yvonne, 41, har nämligen make, son, lägenhet i centrala Göteborg och ett eget konsultföretag som kommun och näringsliv står i kö för att få anlita.
Genom att spara tid och pengar åt olika organisationer har hon berikat sig själv och fått en massa tid över. Med andra ord uppnått precis det som står överst på den urbana, välutbildade och stressade så kallade nutidsmänniskans önskelista. Tid och pengar. Frid och fröjd, flärd och frihet?
Det är knappast konstens primära uppgift att bekräfta idealbilder. Så istället för att låta en fattig sate från betongförorten börja drömma om Yvonnes kläder och liv, vänder Marie Hermanson i sin sjunde bok på steken. Inte helt, eftersom det lummiga villaområde som Yvonne med allt kortare mellanrum uppsöker kunde vara hennes eget, av såväl ekonomiska som sociala skäl.
Men det är så pass avlägset och främmande hon känner ingen där att varje visit tycks skänka en pirrande känsla av både ro och skam. Genom att spana på andra människors leverne och (o)vanor gör hon något förbjudet som måste hållas hemligt. Samtidigt är besöken ett slags befriade fickor i en tillvaro präglad av effektivitet, rationalitet och självbehärskning. Om hon i yrket spelar en roll, och i familjen en annan, så är hon här på gatorna mellan husen ingen.
Hembiträdet bekräftar att även voyeuren vill in i värmen. Eller är det snarare nyfikenheten som måste stillas, hungern mättas? Yvonne tar extraknäcket som städhjälp i områdets mest mystiska villa. Skaffar second hand en nopprig polotröja och enkel poplinkappa, vars okända märke i ett bevingat ögonblick skänker Yvonne ett nytt namn, Nora Brick.
Att hon dessutom för att verka mera trovärdig som städerska tar av sig vigselringen, hör till romanens psykologiskt subtila och framåtpekande detaljer. Likt den Freud-inspirerade Hitchcock vet Hermanson värdet av intrigens små, betydelsebärande markörer.
Hon är en omsorgsfull och förfaren författare, om än ibland alldeles för snar att sätta psykologiska termer på beteenden och skeenden som nyss visats, gestaltats. Det är som om hon inte riktigt litade på läsarens förmåga att upptäcka projektionerna, dubbelexponeringarna, och själv dra slutsatserna. Det kan bli lite för tillrättalagt.
"Hembiträdet" är inte lika gastkramande som "Ett oskrivet blad" (2001), men spännande nog för att åtminstone hålla mig vaken en natt. Yvonne, alias Nora, hamnar kort sagt innanför trösklarna hos ett barnlöst äkta par som successivt visar sig gömma förfärande hemligheter för omvärlden och varandra.
Det bör påpekas att Marie Hermanson vidareutvecklar och tillspetsar teman från den förra romanen: smärtan och sorgen, skulden och straffet. Och att hon bortom spänningsmomenten är en betydande samtidstermometer. Hur roligt är det egentligen att leva när allt bara handlar om fyra substantiv: fasad och familj, tid och pengar.
Här är en författare som skickligt spinner ett nät kring vår tids drömmar och liksom i förbigående avslöjar klaustrofobin i ett samhälle där allt tagits på entreprenad av marknaden och reklamen. Oavsett hur vi hanterar situationen verkar vi vara instängda. Ett försiktigt happy end till trots är detta en otäck roman.

Mer läsning

Annons