Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En bok för mig

BOK Eva Adolfsson: Förvandling. Bonniers.

Annons
Med sin stora mage går kvinnan hit och dit i Sundbyberg. Det är sent i graviditeten och hon har ännu inte berättat för den blivande fadern att ett barn är på väg.
Hon skriver på en uppsats om Knut Hamsun och hans roman Sult, samtidigt som hon själv känner sig hungrig på allt, öppen och trängd samtidigt, redo för förvandling.
Eva Adolfssons roman Förvandling får mig på knä, det är lika bra att erkänna det direkt. Bokens jag, den fattiga studentskan, som är i stort sett ensam med sina tankar, drabbar mig med mitt eget liv.
Ändå ligger hennes historia inte alldeles nära min egen, utöver det att jag också skrev uppsats när jag väntade mitt första barn. Det räcker med barnet. Att titta ned på en växande mage, att tänka på vad som skall hända, ansvaret, spänningen, och så lyfta blicken mot omvärlden och förstå den och längta, ingen kan dela detta riktigt. Kvinnan är ensam i denna situation. Hon här det sägas att ett barn skall födas, är det verkligen sant?
I romanen finns flera som skriver. En äldre granne skriver om sitt astmasjuka barn och sitt äktenskap, hon har läst Proust och andra franska memoarer. Så småningom korsas de två kvinnornas vägar och barnkläder lämnas över. En gammal poet vandrar runt sjön och tänker på sina diktrader, och den unga kvinnan tänker på vad han skrivit om kvinnor. Så finns det en kvinna som läser Ovidius Metamorfoser, kärlekshistorier med förvandlingsmotiv. Hon har en klädbutik och erbjuder förstås förvandlingar med mjuka tyger. Denna kvinna blir en riktig vän till kvinnan med mage, även om det i början är svårt att veta vad som är affärsvänlighet.
En tidigare älskare figurerar, en sådan som har ombytessjukan och därför genast måste vända sig mot nya kvinnor. Han väcker igen huvudpersonens hunger, trots att hon vet hur han är, och samtidigt går hon och molar på om hon skall kontakta barnafadern eller ej.
Intrigen är inte så märkvärdig, men den gravidas strövande tankar är det, i intressant spännvidd mellan det mycket triviala och det högspända. Hennes tveksamhet, om så bara angående vilken väg hon skall ta i centrum och om vad man kan säga i affären. Och om hur mycket man kan ta emot, när man bär på ett barn!
\"Är jag då inte riktigt klok? Att som kvinna i ett patriarkalt samhälle hylla kärleken kan väl inte annat än leda till katastrofer, åtminstone för henne själv?
Vi måste arbeta på att förändra det, så tänker jag, men frågar mig också, väldigt sömnig nu: vilka är då \"vi\"? Tänker då något om en tvättmaskin, eller tvättbräda är det visst, innnan sömnen kommer.\"
Hon söker sig fram via tankeprickar och utropstecken till rätt ord och hittar det inte alltid. Det gäller ju existensen! Vad en kvinna är, vad hunger är och leda. Samma sak med fru Svan, när hon letar efter rätt ord för moderskärlek:
Det är inte \"någon sorts sinnelagets ömsinthet... Men det är fysiskt! Ett begär! Kroppsligt, vilt! Och man har inte ord för det; ingen har tillfredsställande benämnt det, eller skrivit det - fru Svan söker i sitt rika litteraturminne - kanske i Birgittas uppenbarelser? Hon ska låna dem och leta.\"
Så här glider berättarrösten från fru Svans inre över till en så kallad allvetande berättare och strax har den gravida kvinnan åter ordet och blir förbluffad över att denna fru Svan också har läst Sult. Det är inte svårt att följa med, Eva Adolfsson bjuder vänligt in läsaren på den snirkliga banan genom Sundbyberg, mot förlossningen. Något om väntrummet på mödravårdscentralen, mer om älskaren som hon fyndigt kallar fröken Andresen (läs förklaringen i boken). Då och då kommer buss 515 som bär lyrikcitat, ord som går rakt in i berättelsens hjärta och används av vem som helst i samtal på stan.
Är detta en bok för alla eller mest för kvinnor? Det skall bli mycket spännande att se. Jag vet bara att detta är en bok för mig.
Romanen Till Moskva (1995), om studentskeliv under tidigt 60-tal, kom även som pocket hos En bok för alla. Med debuten I hennes frånvaro (1989) började Eva Adolfsson söka efter sina rötter i ett underbart trevande skrivande. Det finns i hennes romaner en självironi och humor som liknar Kerstin Strandbergs. De har samma kritiska, genomskådande perspektiv på det manliga etablissemang, som de ändå önskar skall säga: Välkommen, du är efterlängtad!


Mer läsning

Annons