Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En borgare skriver brev

BOK En Stockholmsborgares Familjebrev. Första samlingen 1915-1922. Andra samlingen 1923-1932. Urval, kommentarer och bearbetning Vera Gade.

Annons
Polioskadad, svältande och inte ens ägande kappa eller underbyxor slåss den unga svenska sjukgymnasten Rose Svantesson för att rädda sina tre barn från depressionens Los Angeles hem till släkten i Sverige. I ett brev till sin utarmade 74-årige far, Pehr Wilhelm Sundström i Stockholm, skickar hon i juli 1932 ett nödrop om pengar till resa redan i augusti. Två fraser är understrukna. Den första gäller en båt som avgår i oktober. Hon skriver: \"...och vi kunna ej se någon möjlighet att vi kunna hålla oss vid liv så länge.\" Den andra lyder kort och gott:
\"... det är frågan om livet.\"
Rose är yngst i en syskonskara på sju. Hon spelar en av huvudrollerna i en fascinerande brevsamling döpt till En Stockholmsborgares familjebrev. Tack vare hennes yngsta dotter, trädgårdsarkitekt Vera Gade, har breven kommit ut. De omfattar åren 1915 1932 och fyller två maffiga band. Vera Gade var fyra år när familjen kom från USA till Sverige. Hennes morfar, Pehr Wilhelm Sundström, är samlingen centralgestalt. Han bevarade varje brev från familjemedlemmarna och även kopior av sina egna. Så var han också en ordets man; författare, känd under pseudonymen Bill Shark. Hans och Roses brev sprakar av litterär livlighet. Det gör också ibland de övrigas.
Böckerna är avsedda för anförvanter, men whao!!! vilken läsning!
I en registerdel som är en guldgruva av information om så skilda ting som Hollywoods filmvärld, svenska ordenssällskap och baggböleri, förstärker Vera Gade det kulturhistoriska värdet av brevsamlingarna.
Hennes far, den skånske kemisten, guldvinnande simmaren och simhopparen och Hollywoodstatisten Sven Svantesson var den förste att ge Greta Garbo idé och manus till filmen Drottning Kristina. Han kommer också till tals. Efter bara två veckors bekantskap gifte sig han och Rose. Tala om kärlek!
Med breven öppnar Vera Gade dörren in mot en värld så full av lidande, misslyckanden, dramatik, kärlek och kämpaglöd att ingen roman har minsta chans att klara jämförelsen. Hon ger också nyckeln in till svensk borgerlighet under en turbulent tid, då miljonärer buntvis stod på näsan ner i armodet och de en gång mäktiga stupade in i galenskap och självmord. Här har Thomas Manns Buddenbrooks på sätt och vis fått en svensk långt mer självutlämnande motsvarighet.
Den dynamiske sjökaptenen och sedermera trävarugrossisten Pehr Wilhelm Sundström (1858-1937) styrde uppenbarligen sin familj med kärleksfull järnhand. Man anar hur hustrun försöker slinka ur hans dominerande grepp och hur den misslyckade sonen Herbert, Butt kallad, anstränger sig för en gnutta beröm från honom.
Trävaruhandlare Sundström blev stormrik. 1898 flyttade han in i den storslagna, nybyggda grosshandlarvillan Annehill i Stocksund med hustrun och de sju barnen.
När breven börjar 1915, mitt under första världskriget, har vägen utför startat. Så småningom kommer han att hamna i ren nöd och överleva tack vare nådagåvor och gratisplats på ålderdomshem, ordnad av ordensbröder från framgångsåren. Men upp ger han aldrig!
För sina vuxna barn slåss han med näbbar och klor; näpser dem och uppmuntrar dem växelvis i brev som inte bara är myndiga utan ofta svämmar över av tillgivenhet, av oro och av sorg när barnen inte hör av sig. Man blir betagen!
Denne okuvlige man får man följa ända till de sista bittra dagarna på Beckomberga sinnessjukhus. Tidens händelser finns med i utkanten av breven men det är det personliga som griper tag i en.
Samlingen inleds av P W Sundströms frånskilda hustru Anna, Moran kallad. I oktober 1915 skriver hon till \"min lilla Rose\". Då är Moran sedan länge utkastad ur hemmet och Hedvig Holm, Pehrs andra hustru, har intagit hennes plats. Nu sitter Anna i ett litet vindsrum på en gård ute på Uppsala-slätten. Vilken kvinna! Full av livsmod och utan ett uns av sentimentalitet eller självömkan lugnar hon glatt Rose med att hon inte svälter genom att berätta hur värdinnan bär upp kokt fläsk och rönnbärssoppa(!!!) åt henne: \"Det är ju ej så illa och i går fick jag två halva rågbullar, en med och en utan sirap uti. Det går ingen nöd på mig.\"
Denna Anna hade plats för 75 gäster enbart i Annehills stora trapphall. Nu hänger hennes liv på om sönerna skall kunna skicka de slantar de lovat.
1917 kommer Moran och P W Sundström att gifta sig med varandra en andra gång men fattigdomen består. Ett slag funderade maken på att fösa samman Anna och sin fru nummer två under samma tak för att klara deras uppehälle, men då röt sonen Herbert ifrån.
Det är hemskt, ja fruktansvärt, att läsa om familjemedlemmarnas kamp för sin existens på båda sidor om Atlanten, indragna som de blir i tidens ekonomiska tragedier. Efter äldsta dottern får Rose dessutom polio och ligger gipsad från höft till tå. Tillbaka i Sverige igen blir hon 1945 en av initiativtagarna till Riksföreningen mot polio.
I Småland och Malmö misslyckas den arme Butt Sundström med precis allting. När han från Malmö stolt skriver om en förmögen änka han fått på kroken visar det sig att hon är 57 år och modern får sig mitt i bedrövelsen ett gott skratt. Till slut emigrerar han med styvmodern Hedvig till Canada, där tragiken fortsätter. Hedvig har just varit ute och täckt över en död råtta när hon hör två skott, rusar in och finner Butt med skottsår i huvudet. Drastiskt och resolut redogör hon för händelsen i ett brev till släkten i Sverige. Då är det 1941 och Moran och Far är döda.
Matt av spänning, sorgsen över mänskors trångmål, imponerad av styrkan hos de okuvliga och informerad om en stormig tid lägger jag ifrån mig breven, som jag hoppas skall nå en långt större läsekrets än den Vera Gade från början tänkt sig.


Mer läsning

Annons