Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En dom, två friheter

Annons
Åke Green är snart är snart glömd. Inga fler än de närmast troende kommer att söka sig till hans predikningar i kapellen vid Kalmarsund.
Snart är också Högsta domstolens dom glömd; eller, dom och dom, någon dom var det väl egentligen inte, mer en förmodan hur Europadomstolen skulle döma. Ett något märkligt förfarande, som om en tingsrätt skulle fria i tron att hovrätten nog ändå skulle göra det.
Vad som blir kvar har varit intressant att studera efter HD:s utslag. De upprörda känslorna hos dem som ville fälla Green för hans hetspredikan, de mer lågmälda reaktionerna hos dem som såg yttrandefriheten säkrad och inte vill ta ansvar för kommande hatbrott i HD:s namn. Och mellan dem jurister som den självskrivne Sven-Erik Alhem, men icke Christian Diesen, inte ens Leif Silbersky som försökte reda ut vad som hänt: att HD tog hänsyn till Europakonventionen om mänskliga rättigheter, till skillnad från andra av Sverige undertecknade konventioner, om barn, tortyr och annat, faktiskt införd i svensk lag. Så på sitt vis gjorde HD rätt. Men kunde valt att tolka konventionen själv, inte gissa sig till vad Europadomstolen skulle komma fram till.
En liten storm har därmed blåst förbi. Det intressanta är mindre HD:s friande utslag än den förvirring som präglat många av kommentarerna efteråt.
Vad sade egentligen Green? Talade han om homosexuella som en "cancersvultst på samhällskroppen" eller sade han homosexualitet? En liten men betydelsebärande skillnad: man kan hetsa mot människor men knappast mot en sexuell läggning.
Vad menas med religionsfrihet? Betyder det att i religionens namn kunna tycka, tro och säga vad som helst helt fritt? Greens försvarare tycks mena det; religionsfriheten är okränkbar och absolut. Men de besvärar sig knappast med ett definiera den: är den en frihet att utöva vilka religion som helst eller vara fri från religion eller menas en frihet att i religionens namn och skydd kunna säga, predika eller rent av göra vad som helst.
En rätt förfärande tanke, och åldrad: i namn av den frihet religionen garanterar kan man bekriga andra i form av korståg, utrota judar som hämnd för korsfästelsen av Jesus (även om det var romare som utförde den, så egentligen borde hatet riktas mer mot Vatikanen än Jerusalem). Förfölja muslimer därför att deras religionskultur inte stämmer med vår, sysslar med heligt krig och därmed kan betecknas som terrorism.
En absurd syn på religionsfrihet. Men skiljer den sig från synen att Åke Green får säga vad han vill om homosexualitet?
Den bästa religionsfriheten är uppenbarligen friheten från religion.
Då återstår å andra sidan yttrandefriheten. Ger den vem som helst rätt att säga, skriva och yttra vad som helst? Som visserligen kan bemötas och fördömas med samma frihet men som också kan skada andra människor.
Det är kanske typiskt att när allmänhetens pressombudsman, Olle Stenholm, skulle kommentera HD:s dom talade han mer om hur "fräckt elegant" HD kommit undan det hela genom att hänvisa till Europadomstolen. Men hade litet att säga om vad domen betyder för den svenska yttrandefriheten.
Det kunde ju fallit Stenholm in att med HD:s skrivning har en svensk grundlag hamnat i Europa; det är där den mångsekelgamla svenska yttrandefriheten ska definieras.
Sådana frågor om två friheter dröjer sig kvar långt efter det Åke Greens predikan klingat ut i den ekokammare där inskränkthet och människoförakt överröstar alla kristna kärleksbudskap.

Mer läsning

Annons