Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En enslig ton från den mänskliga förhistorien

/
  • Svenska granar och björkar må vara vana vid fiol och dragspel, men sällan hör de didjerido, slagpinnar och sånger som kan vara tusentals år gamla. Marshal Lalawi, Joe Watson och Daryl Dikarrna spelar sin folkmusik.
  • Joe Watson spelar slagpinnar och sjunger i The White Cocaktoo Performing Group, som omfattar tre musiker och två dansare.
  • Lars Wallin ger prov på en snabbare melodi för didjerido. Han rytmiserar den enda tonen så samma sätt som han med läppar och tunga bildar konsonanter i talet. Klangen varieras också med munnen.
  • Daryl Dikarrna, The Boss, spelar didjerido i The White Cockatoo performing group.

En djup och lite skrovlig bordunton, som svänger rytmiskt. Smackande slag på pinnar och sång på ett avlägset språk, men med en melodi som tycks oväntat modern. The White Cockatoo Performing Group, aboriginer från Australien, är i Stöde med slagpinnar, didjerido och den äldsta nu levande musik som världen känner.

Annons
De som tycker att gatufesten saknar annorlunda inslag kan med fördel söka sig till Stöde och Huberget i kväll. Där spelas musik som är så geografiskt avlägsen från Sverige som det någonsin är möjligt, och dessutom det mest avlägsna i tiden som går att finna.
Aboriginernas folkmusik har, liksom som den svenska, frusits i tiden. Precis våra spelmän spelar låtar som tillkom för hundra år sedan spelar aboriginerna sina gamla sånger, och komponeras nya skrivs de i samma stil. Men de är oerhört mycket äldre än vår bondemusik. Hur gamla vet ingen.
Den äldsta klippmålningen av en didjerido är 2 000 år. Men aboriginerna har funnits i Australien i 60 000 år, säger Lars Wallin, som reser med gruppen och själv spelar didjerido som elev till gruppens Daryl Dikarrna.
Gruppen The White Cocaktoo Performing Group från Arnhem Land i Austrialien är en av sitt hemlands mer namnkunniga folkmusikgrupper och en av få som turnerar. Besöket i Stöde görs på väg mot Luleå och sedan Ridu-Ridufestivalen i Tromsö. Inbjudan har kommit från Svenska Vänskapsföreningen för Australien/Nya Zeeland, vars ordförande Lars Rubensson bor i Sundsvall, och Sundsvalls kommun.
De ålderdomliga sångerna är garanterat ett ljud som den svenska skogen aldrig hört maken till. Mot bakgrund av granar och mossa ger gruppen ett smakprov ur konserten, där sångerna handlar om vardagen, om jakt, kärlek och möten med andar.
Didjerido, eller mago som de spelande själva säger, är ett stycke eukalyptusträd som urholkats av termiter. Den spelas bara i norra Australien, och den musiktradition som gruppen står för kallas gunbork.
Didjeridon blåses som en bastuba men ger bara en enda ton, som musikern varierar klangligt med läpparna och rytmiserar genom att stöta med tungan och använda rösten, så att det låter som om konsonanter lagts till tonen. Dessutom måste musikern cirkulationsandas, alltså ta in ny luft genom näsan samtidigt som han blåser ut den gamla genom munnen.
Den ensliga musiken känns verkligen förhistorisk. Men sången som Joe Watson och Marshal Lalawi sjunger, en melodi i en fallande skala, skulle kunnat vara en västerländsk nyskriven sång. Har människan alltid gillat samma sånger, oavsett när och var hon levt?
Aboriginerna, egentligen ett samlingsnamn för 600 australiska stammar som sinsemellan är mycket olika, lever fortfarande till stor del kvar i sin ursprungliga tillvaro. De utövar sin gamla religion och har egna lagar som löper parallellt med de vitas. Många bor i enkla hyddor, jagar och lagar mat över öppen eld, samtidigt som barnen använder datorer i skolan.
Och samma sånger och musik används fortfarande i exempelvis religiösa ceremonier och invigningsriter. Vissa får västerlänningar se, andra är hemliga.
När en pojke ska bli man spelar och sjunger man och målar kropparna. Jag har suttit vid lägerelden under en initieringsceremoni. Det var verkligen en tidsresa, säger Lars Wallin.

Mer läsning

Annons