Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En färgstark resa mot försoning

Annons
Vad innebär det att vara människa?
Samlingsutställning över Atti Johansson
Sundsvalls museum
11 juni - 10 spetember

Samhällsskildrare eller inre resenär? Kampmålare eller en sökare efter helhet?
Att konfronteras med Atti Johanssons konst berör, inte minst i den mängd som Sundsvalls museum nu presenterar i en megautställning i två våningar.
Det är starka färger, stark symbolik, stark geometri, lösryckta armar och ben i stenhögar, härvor och krökningar; insekter av maskindelar, hjärnvindlingar och kroppsdelar i system som påminner om Eschers evighetsmaskiner. Det är - tycker man först - en bild av kaos, en värld i upplösning, en mardröm eller en ångest och man undrar hur denna konstnär egentligen mådde.
Men när man följer hennes liv framträder mönstret - och kanske är det extra viktigt att följa livsloppet när det gäller Atti Johansson, som inte bara levde ett bildliv utan ett liv buret av idéer. Hon engagerade sig i miljö- och kvinnofrågor, inte sällan kopplade till skogen och glesbygden i det Sollefteå där hon bodde. Lika gärna som att uttrycka sig i konst kunde hon ta en offentlig diskussion med andra samhällsdebattörer eller tillbringa dagar i en fabrik för att grundligt sätta sig in i tekniska frågor.
Maskiner, mekanik och tekniska föremål fascinerade henne även under tidiga perioder, präglade av ett obevekligt ordningssinne i motsats till de senare kaosmålningarna. Senare blev maskinernas eventuella hot mot människan, både mot hennes försörjning och hennes medvetande, centralt. Hon drömde om att kvinnor skulle arbeta i skogen och bekämpade besprutning och miljögifter i sina målningar.
Antikärnkraftskampanjens misslyckande tog henne hårt, och efter det påbörjade hon sin Don Quijote-period. Han vill skydda sanningen mot den låga verkligheten och kämpar för att vrida världen rätt, och i honom såg Atti Johansson en själsfrände.
Trots att Atti Johansson oförtrutet och i ett mycket tidigt skede ställer frågor om hot och faror mot natur och människa finns också en organisk helhet i hennes bilder. Maskinerna passar på något vis in. De tekniska detaljerna har en estetisk skönhet. Tidigt i måleriet förebådas det som komma skall: det behöver kanske inte bli konflikt och katastrof.
Mot slutet av sitt liv ägnade hon sig mycket åt att måla kvinnofigurer; använde tyg i målningarna och anslog en mildare färgskala. Det som började i kaos och gick vidare i utforskande utmynnar i försoning. Den inre och den yttre verkligheten går aldrig att foga samman. Men det går att integrera dem och att få ut det bästa av var och en, utan att fly in i galenskap som Don Quijote.
Till syvende och sist tycks Atti Johanssons konstnärskap landa i att trots att verkligheten är låg snurrar jorden vidare. Och att den inre resan, den i konsten, själen och visionerna, är en resa för sig - det riktiga äventyret.

Mer läsning

Annons