Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En filosofisk betraktelse

Annons

70.

En ålder.

Eller kanske en hastighet.

Någon slags begränsning i en tillvaro. En föreskriven långsamhet oavsett det gäller ålder eller hastighet på vägen.

En uppnådd inbromsning som kommit automatiskt under tidens gång - utan stora åthävor.

Sakta smygande, med milda förtecken.

Det tog sin tid innan den upptäcktes. Bara att allt började gå lite trögare. Att hämta uppgifter ur hjärnans stora databas krävde plötsligt ledtid. Ibland omstart.

Att förhålla sig till. En icke påtänkt förändring. Men naturligt, vid närmare eftertanke.

En långsam inbromsning, som ger tid och plats åt fundering och reflexion. Livet är inte längre en självklarhet. Det måste inhämtas varje morgon när jag vaknar - varsamt tas hand om och läggas på plats. Ännu en gryning att räkna av från det återstående antal som väntar på mig - hur många är obekant och ointressant. Men de är givetvis färre, i förhållande till dem jag har fått uppleva.

Reflexion behövs..

Att minnas och bejaka upplevelser och tillstånd.

Att skaffa sig överblick. Att äntligen ta tiden som behövs för att begrunda det goda, och det onda jag upplevt. Att sakta gradera livet, uppdelat i sina skeenden. Från det ondaste, smärtsamma till det ljuvligaste ljuvliga. Och bli medveten därom.

En nåd att kunna utföra. Att stillsamt kunna tala med sin själ, begrunda orättvisor och misstag, och återuppleva de goda och livsomvälvande stunderna, men med perspektiv och utan stora gester. Som man önskar att det skulle ha varit. Där och då.

70. En accepterad ålder. Mycket finns att göra. Mest med det förflutna. I någon mån med det det kommande. Värdegrunder och prioriteringar måste förändras. Livets tempo anpassas. Det känns främmande men inte oangenämt. Stram ekonomi sätter hårda begränsningar. Någorlunda hälsa - krämpor bevars, inte sjukdom. Mycket som planerats blir inte av. Resor, kärlek, aktiviteter. Passar inte in i min nutids 70-tal.

Allt oftare försvinner människor ur tiden som varit viktiga. Nära vänner, de som betytt något personligen, som på olika grunder engagerat och berikat tillvaron. Smärtsamt och skrämmande.

Så får jag då försöka komma tillrätta med mitt eget 70-tal. Sakta in stegen, betrakta omvärlden vänligt och försöka inse att det återstående livets hastighet är begränsad.

Och att finna ett lugn i det ...

Mer läsning

Annons