Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En flygtur genom världen

/
  • I fjol, 60 år efter Saint-Exupérys död, återfanns resterna av hans kraschade plan. Här undersöks de av den franske flygöversten Patrick Morvan.

BOK Antoine de Saint-Exupéry: Kamrater på en irrande planet. Översättning: Leif Janzon. Lind & Co.

Annons
Lille Prinsen är en av en handfull klassiska franska barnböcker. Den handlar om en flygare som nödlandat i öknen och där träffar på en liten pojke, klokare än många vuxna i flera avseenden, men ohjälpligt fast i sin fåfänga kärlek till en högfärdig ros som växer på hans hemplanet. Det innebär att han inte har känslor över för den räv han möter i öknen som vill bli hans vän. Om detta möte berättar Antoine de Saint-Exupéry okonstlat, ibland humoristiskt och alltid med stor inlevelse.
Författaren var själv flygare och hade stor erfarenhet av vad det vill säga att landa i öknen, prisgiven åt ödet för sin räddning. Han var född 1900, utbildade sig 1926 till pilot och blev en av de första postflygarna på linjer som Toulouse-Casablanca-Dakar under senare delen av 1920-talet och under 30-talet. Han flög också i Sydamerika, bland annat över Anderna vilket var minst lika farofyllt som att flyga i mörker, som det alltid blev frågan om under postflygningarna eftersom det var långa sträckor och planen gick långsamt.
Under andra världskriget levde han till en början i New York, där han skrev Lille Prinsen, som också först gavs ut i USA. Han återvände efter några år till Frankrike och lyckades, överårig som han egentligen var, tvinga sig till att få flyga militära uppdrag för sitt land. Han försvann under den flygning som ironiskt nog var tänkt att bli hans sista, den 31 juli 1944, innan han skulle övergå till marktjänst, sannolikt nedskjuten av tyskt jaktflyg.
Han är i likhet med en del andra författare (till exempel Milne som i dag enbart är känd som författaren till böckerna om Nalle Puh) mest ihågkommen för sin barnbok. Men han fick en stor publik med sina romaner om flygning från det tidiga 30-talet. Och 1939 utkom essäboken Kamrater på en irrande planet, som summerar hans och hans flygande kamraters upplevelser och erfarenheter, oftast om natten, då stjärnorna var nästan det enda man hade att navigera efter, likt ättlingar till forna tiders sjöfarare.
Det längsta kapitlet skildrar en våldsam störtning i nattetid, i Sahara, som han och hans mekaniker osannolikt nog överlevde. Därefter började helvetet: försöken att gå i olika riktningar från vraket för att om möjligt finna vatten och, helst, bebodda trakter. Långsamt färdas läsaren under flera dygn och många, många mil vid de båda männens sida, upplever deras drömmar och tankar, hallucinationer och hägringar. Det är ett stycke poesi om livet och döden, som av allt att döma fått en lysande svensk klädnad.
Kamratskapet, möten med människor på olika platser, kampen mot naturen och flygandet i sig, är de stora ämnena som författaren i övrigt tar sig an, skildrade med dofter, synintryck och känslor. Mötena kan handla om de aktiva arabiska motståndsmännen i de franska kolonierna i Afrika. Det kan också röra sig om ett äldre par i Argentina som vid en mellanlandning erbjuder nattkvarter och som bor i ett mer än fallfärdigt hus med två unga döttrar som sköter om djuren som huset också hyser. De \"berättade historier som alla djuren lyssnade till, från mungo till drönare\". Eller mötena kan handla om en frihetskämpe i Spanien som passar på att hålla biologilektioner för sina kamrater vid fronten under inbördeskriget!
Boken bör läsas i sin egen rätt, långsamt, ett kapitel per kväll, men den ger också en bakgrund och ökad insikt om varför denne medelålders pilot kunde skriva en sådan märklig barnbok.

Mer läsning

Annons