Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En gentleman lämnar sin ångest

/
  • Klas Östergren har skrivit en uppföljare till Gentlemen, romanen Gangsters som kommer i höst.

Annons
Vädret stämmer.
Himlen är mörk som en novemberdag med locket på. Vinden ligger på från norr och får det tunna regnet att bli vasst som småspik.
Men vädret stämmer. Jag ska träffa Klas Östergren, och i hans senare böcker har det funnits ett mörkt och kallt vemod som vittnat om att livet och världen varit en svår ja, nästan outhärdlig plats att vistas i. Ångesten har varit påtaglig och påträngande, nästan fysiskt förnimbar. Naken och rå som smaken av metall på tungan.
Egentligen har väl Klas Östergren alltid skrivit om en förlamande ångest? Och om kärlekens tillkortakommanden och nödvändighet. I de tre romanerna som utspelar sig på Österlen Ankare, Handelsmän och partisaner och Under i september är det extra påtagligt. Det är böcker om tre vinddrivna existenser utan annat hopp än att en sista gång förmå resa sig upp ur sin egen självpåtagna förnedring.
Det är omöjligt att avstå ifrån att göra sig en bild av en människa, även om bilden enbart växer ur de böcker man läst och de fördomar man skaffat sig. Så där står jag och tänker mig Klas Östergren som sliten och stolt, som en havererad hjälte som kanske förlorat allt hopp och numera överlever på ren vilja. Ja, rentav som såsom en aningen sargad och bruten.
Men jag har fel. Det märks redan när bilen svänger in och jag får ett fast handslag och en rak blick som säger det där viktiga. Den säger mig att mannen just nu väger och mäter, värderar och fattar ett beslut. Visst är Klas Östergren stolt, men han är allt annat än sargad och havererad. Han är lätt solbränd och ser oförskämt frisk ut.
Det är tjugofem år sedan han fick sitt publika genombrott med romanen Gentlemen. Det firar han med att i höst ge ut en uppföljare som tar vid exakt där Gentlemen slutade. Dess titel är Gangsters.
Jag förstår allt mindre och mindre av min samtid, säger Klas Östergren senare när vi klivit in i hans arbetsrum och gått upp på övervåningen.
Folk står upp och applåderar och jag begriper inte vad det är de applåderar. Bara en gangster kan väl tycka att allting går åt rätt håll i dagens samhälle. Vår tid är en tid av paranoia, fortsätter han. Det är en otäck känsla som breder ut sig av att alla viktiga beslut och alla viktiga avgöranden sker bakom lyckta dörrar. Att vi ska hållas okunniga om vad som egentligen händer. Och det är den känslan, som givetvis är min egen känsla, som jag vill förmedla med Gangsters. Det är en expressionistisk roman.
När jag tänker efter har han givetvis rätt. Gangsters är en roman som låter känslorna skölja genom läsaren. Och paranoian, känslan av att vi alla är utlämnade till en osynlig makt som sitter därinne dold för insyn, är den känsla som sitter i mest envist. Men det gäller inte enbart Klas Östergrens roman. Hotet är reellt. Kanske var det med Bofors-affären och den indiska mutskandalen det hela började på allvar.
Det är märkligt med denna öronbedövande tystnad som spridit sig kring Bofors-affären, säger Klas Östergren när han följt mig ut på gårdsplanen för att jag ska röka.
Det går inte att förstå. All denna skuld. All denna tystnad.
Jag tar ett bloss i den kalla vinden, samtidigt som Klas Östergren släpper ut hönorna ur sin inhägnad. Samtidigt tänker jag på vad Norman Mailer sade en gång. Det finns bara en sak som är värre än en paranoiker. Och det är en paranoiker som har rätt.
Och visst har Klas Östergren rätt. Han förmår, precis som Stig Dagerman skrev, att vara den termometer i samtidens röv som en sann författare måste vara. Vår tid är en tid av paranoia, en tid av bedrägeri och beslut fattade bortanför vår horisont. Det måste ju följaktligen även vara en tid av maktlöshet, av frustration. Kanske även en tid för förberedelser. Vanmakt har alltid en tendens att föda motstånd. I Gangsters finns en gestalt, en fruktansvärd människa, som förmår injaga skräck i varje människa han möter. Envoyéen är hans titel.
Han ska personifiera ångest men ändå ha fullständig kontroll över allting, säger Klas Östergren när vi återigen har satt oss ner i det vackra vitmålade rummet.
Och samtidigt är han Sverige. Han doftar tallbarr och är en mästare i att tiga och vara tyst.
Jag tänker på hur mycket som hänt i Klas Östergrens författarskap sedan Gentlemen kom ut. Ändå var den en sensation när den publicerades. Lägger man Gangsters bredvid Gentlemen i dag går det visserligen att se att de är skrivna av en och samma man. Den språkliga känslan, den underfundiga och kristallrena tonen, som förmår locka fram de mest olikartade stämningslägen och känslotillstånd. Men Gangsters är så mycket större än sin föregångare. Där finns en fond av dyrt förvärvade insikter mot vilken den nya handlingen utspelas, som saknades i Gentlemen. Kanske ska det kallas mognad? Eller rentav visdom?
Bilderna skär sig, vill inte smälta samman. Där sitter vardagens Klas Östergren mot författaren Klas Östergren. Varför all denna gestaltade ångest? Ur vilka mörka källor och smärtsamma själsliga skrymslen stiger den?
\"Ångesten är alltjämt som en outforskad världsdel, oåtkomlig för befintliga mätinstrument\", skriver Klas Östergren i novellen Vardagskväll före sekelskiftet. \"De som varit där känner igen varandra men har ingenting att delge resten av världen, förutom skräcken att hamna där igen.\"
Ångesten är liksom sin motsats extasen, som religiösa människor beskriver den, inte möjlig att uttrycka strikt logiskt. Jag har på ett plan gett upp mitt försök att skildra den. Men ända sedan jag var ung har jag lidit av en smärtsam ångest. Tack och lov har alla kliniker och sjukhus jag har besökt varit antingen stängda eller fullbelagda annars hade jag väl haft någon konstig diagnos idag. Men ångesten kom alltid, den kom plötsligt i de mest avspända och oväntade situationer.
Men för några år sedan hände något som förändrade allt. Jag vill inte gå in på vad. Jag befann mig en tillspetsad och kritisk situation och tänkte att nu är det upplagt för den stora ångesten. Men den kom inte. I den situation jag befann mig var jag själv som person oviktig och därmed försvann ångesten.
Sedan tar Klas Östergren ny sats och säger:
Jag försökte göra något vackert av det i stället. Livet är ju inte bara svart och hemskt.
Eftermiddagen har bara försvunnit. Timmarna har glupskt ätit upp varandra. Det är plötsligt sent. Solen är på väg att titta fram. Och när Klas Östergren går in i boningshuset så tänker jag att till och med vädret ser till att jag får skämmas för den fördomsfulla bild jag hade av honom.
Det har gått från senhöst till sommar på bara några timmar.

Mer läsning

Annons