Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En god historia om drottning Kristina

/
  • Dåtidens intellektuella öppenhet inom katolicismen lockade Kristina. Hennes abdikationsbeslut var dock ett slag för folket, som älskade sin drottning.

Annons
Kristina. Sveriges drottning
Veronica Buckley
Översättning av Margareta Eklöf
Albert Bonniers Förlag.

Drottning Kristina, dottern till protestantismens främste härförare Gustav II Adolf, hon som avsade sig tronen för att bli katolik och flytta till Rom och bli påvens nära förtrogne, har aldrig upphört att fascinera eftervärlden.
Just nu är det ett påtagligt förnyat intresse för drottning Kristina. Bland annat har den i Paris boende nya zeeländskan Veronica Buckleys biografi över drottningen kommit ut i svensk översättning.
Buckley är inte fackhistoriker och Kristinabiografin anges av förlaget vara hennes författardebut. Boken är tillägnad hennes far \"som alltid vetat hur man berättar en god historia\". Och det är just vad Buckley föresatt sig att göra utan alltför många sidoblickar på vad fackhistorikerna sagt i ämnet.
Hon har mycket sparsamt utnyttjat svenskt källmaterial och ger inte någon i egentlig mening ny bild av drottningen. Kristina blir hos Buckley inte politiskt spännande som i Curt Weibulls klassiska bok eller intellektuellt och psykologiskt fängslande som i Sven Stolpes lysande doktorsavhandling och i hans tvåbandsbiografi. Buckleys bok har emellertid sina förtjänster och kan vara en utmärkt introduktion för den som väjer för Stolpes större Kristinaböcker.
Redan som ung flicka fick Kristina lära sig de stora europeiska kulturspråken tyska, franska och italienska. Hennes bokliga bildning var tidigt också imponerande. Trots att hon var omyndig lät rikskanslern Axel Oxenstierna henne tidigt delta i rådets sammanträden.
Buckley skriver annars inte särskilt mycket om Kristinas relationer till kanslern och om hennes politiska roll överhuvudtaget. Kristinas förmyndarregering och hennes tid som drottning är ju en av de mest ödesmättade perioderna i svensk historia, då adeln hela tiden flyttar fram sina positioner och då vissa högadliga ville upphäva skatteböndernas urgamla äganderätt till jorden och införa feodala former i Sverige.
Kristina övertog riksstyrelsen i december 1644 men kröntes till drottning i Stockholms storkyrka först i oktober 1650. Med tanke på de numera allt vanligare feministiska perspektiven inom historieskrivningen är det synd att Buckley missar en del poänger i samband med Kristinas kröning. Efter kröningen blev Kristina till sitt \"sociala kön\" en man. Rådet konstaterade kort och lakoniskt för sin del: \"Efter H.M:tt är en Kong, måtte hon manligen respecteras, efter man inthet kunde ändra köhnet\".
Kristinas tronavsägelse vid riksdagen i Uppsala i maj 1654 var en stund av tårfylld dramatik. Ständernas talesmän försökte att få drottningen att återta sitt beslut. Allra sist talade böndernas företrädare \"en enkel lantman i spikbeslagna skor\". Utan att buga yttrade han: \" Vid Herren Gud, goda Fru, vad ämnar ni göra? Det går oss till sinnes att höra er tala om att överge dem som älskar er så djupt som vi gör...Fortsätt i era regalier, goda Fru, och var den främsta i spannet så länge ni lever, och vi skall hjälpa er så gott vi kan att bära er börda\".
Men Kristinas beslut var oryggligt. Eftervärlden har tvistat om vilka de verkliga motiven till tronavsägelsen var. Buckley anger för egen del på goda grunder två huvudmotiv: intellektuella och sexuella. Verkligt troende katolik med regelbunden bikt och täta mässbesök blev Kristina först under tiden i Rom. Vad som lockade hos katolicismen var att det var högt i tak. Här fanns inte det bigotteri och den stränga ortodoxi som präglade de lutherska präster och biskopar, som dagligen omgav henne utan utrymme för intellektuell debatt och till och med för fritänkeri.
Men Kristina hade också ett komplicerat förhållande till det motsatta könet eller, som hon själv uttryckte det, hon \"ville inte vara en åker för mannens plog\". Som drottning kände hon sig ett tag dragen till Magnus Gabriel de la Gardie, som dock inte besvarade hennes känslor. Hon hade också, utan att tydligen i egentlig mening vara lesbisk, en känslomässig relation till Ebba Sparre, \"la belle comtesse\".
Kristina kände också vämjelse inför alla giftermålsplaner, som ständerna förde fram för att trygga tronföljden i landet. Som gift skulle hon i en patriarkal värld helt förlora sitt politiska inflytande. Allt sammantaget kan ha skapat en sexuell neuros hos Kristina, som gjorde att hon föredrog att välja en drastisk lösning på sin livssituation.
Redan i december 1654 gjorde Kristina sitt intåg i Rom under namnet Kristina Alexandra. Hon uppbar ett apanage från Sverige, som emellertid var otillräckligt, varför hon i början ägnade sig åt en del politiska intriger.
Hennes katolicism utvecklades delvis i riktning mot en personligt färgad mysticism. Uppmuntrad av kardinal Azzolino, som var hennes rådgivare, skrev hon sin självbiografi och författade den samling av korta maximer som Sven Stolpe beundrade men som Buckley är föga imponerad av. Kristina blev nu också en uppburen europeisk kulturpersonlighet. Hon ägde ett stort bibliotek, grundade en egen akademi och var generös mecenat för konstnärer och vetenskapsmän.
Av bevarade små biljetter från Kristina till Azzolino framgår också att exdrottningen var djupt förälskad i kardinalen, som dock av allt att döma inte besvarade hennes kärlek. Buckley är emellertid otydlig på denna punkt. På sidan 264 skriver hon \"att ett sexuellt förhållande mellan henne (Kristina) och Azzolino, eller någon annan man, förefaller osannolikt\" men på föregående sida att \" det är omöjligt att veta om Kristina och Azzolino inledde ett fysiskt förhållande\". Kanske Buckley ett tag var inne på tanken att skriva ett synopsis till en uppföljare till den gamla TV-succén \"Törnfåglarna \"?

Mer läsning

Annons