Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En guidad tur genom Nietzsche

Trond Berg Eriksen Nietzsche & det moderna Översättning: Sten Andersson Atlantis

Annons
Det som var mest utmärkande för fin de siècle-stämningarna mot slutet av 1800-talet var dekadens, nervös sensibilitet, raffinemang och Nietzschefeber. Detta i en tid då nationalromantiken blommade som bäst och morska generaler talade sig varma för \"krigets renande stålbad\".
Begreppet fin de siècle blev ett modeuttryck på 1890-talet. Trötthet, nervsvaghet, blaserad skepsis och hypersensibilitet - o, ett dammkorn kan tillfoga mig en oändlig smärta - var tidens melodi. Analys av livet och flykt från livet, ett evigt klemande med sig själv, det var vad man ägnade sig åt.
Den där mjäkigheten var ingenting för Friedrich Nietzsche. När Strindberg fick kontakt med honom via hans skrifter - de träffades aldrig personligen - var det som om himlen rämnade. Till den tidens störste litteraturkritiker, dansken Georg Brandes, skriver han således: \"Jag tror Nietzsche gör mig blind, emedan min hjärna är som ett sår av överansträngning, men han gör mig visst tokig också! Ty hans oerhörda självkänsla har givit mig en dylik!\" Det som Strindberg fascinerades mest av hos Nietzsche var hans totala hänsynslöshet i förhållande till människor och Gud - som han avskaffade.
I Nietzsche & det moderna diskuterar Trond Berg Eriksen, professor i idéhistoria, hur Nietzsche påverkat författare som Thomas Mann, Robert Musil och Hermann Hesse. Han går igenom Sigmund Freuds och Richard Wagners förhållande till Nietzsche. Långa avsnitt ägnas filosoferna Martin Heidegger, Michel Foucault och Jean Baudrillard visavi Nietzsche.
De ödesdigra förfalskningarna av Nietzsches skrifter som hans syster Elisabeth (\"Mitt livs största olycka\", skrev brodern om henne 1889) bär ansvaret för redovisas i detalj. Nietzschearkivet blev med henne vid rodret ett centrum för spridningen av nazismens ideologi.
Nietzsche har attackerats från vitt skilda håll. Han har kallats för sexist, elitist, antisemit, rasist och protofascist. Just den sortens människor har i hans skrifter hittat gott om material att koka sin egen soppa på. Anarkister, liberaler, konservativa, socialdarwinister, reformvänner och feminister (!) har försökt lägga beslag på honom. Så även de skönandar, esteticismens försvarare, som ser på hela det politiska spelet med avsmak.
Vad var det hos Nietzsche som kom att trollbinda en hel värld den gången - och fortfarande gör det? Kanske hans uppgörelse med kristendomens \"nihilism\", alltså dess förakt för allt världsligt. Himlen, vad är det? frågar Nietzsche. Det är här vi lever och handlar. Det man ser som önskvärt visar sig i de konkreta moraliska val man företar utan tanke på hinsides belöning.
Men det som gjorde starkast intryck var att vissa enstaka individer skulle stå över andra människor i fråga om ras och intellektuell kapacitet. Före detta korpralen Adolf Hitler tolkade till exempel Nietzsches böcker så eftersom det passade hans mörka syften. Det Nietzsche menade var emellertid att människan är i stånd att höja sig över sina egna begränsningar.
Det är bara i Så talade Zarathustra som övermänniskan diskuteras lite mer utförligt. Han är den andliga utvecklingens syftemål. Befriad från blyghet, ständigt strävande mot sinnets storhet, ser han sitt liv som ett skapande äventyr. Han representerar styrka och mod men också själsadel, stil och förfining. Sådana kvaliteter ligger och slumrar djupt nere i varje människas själsliga brunn. Man bör dock hålla i minnet att \"övermänniskan\" bara är en skiss, ett experiment.
Oftare talar Nietzsche om stora män, och då beklagar han inte sällan att de är \"mänskliga, alltför mänskliga\". Man kan inspireras av dem utan att för den skull identifiera sig med dem. I Den glada vetenskapen heter det emellertid: \"Men en tyrann eller Caesar har förståelse för individens rätt också i hans excesser och har ett intresse av att gynna en djärvare privatmoral och till och med räcka den handen. Ty han uppfattar sig själv och vill att andra uppfattar honom så som Napoleon en gång uttryckte det på sitt klassiska manér: ´Jag har rätt att svara på allt som man anför emot mig med ett evigt ´sådan-är-jag´. Jag står vid sidan om allt och alla, jag godtar inga villkor från någon. Jag vill att man underkastar sig också mina fantasier och finner det helt i sin ordning om jag hänger mig åt den ena eller andra förströelsen.´ Så talade Napoleon en gång till sin gemål när denna hade skäl att sätta hans äktenskapliga trohet i fråga.\"
Eviga sanningar? De kanske är önskvärda, men de existerar inte, säger Nietzsche. Vi kan bara komma med moraliska förslag och motförslag. Så stig ombord på skeppen, filosofer! Skall man förstå hans rörlighet som tänkare heter nyckelbegreppen \"tolkning\", \"perspektivism\" och \"experiment\", understryker Trond Berg Eriksen.
Han klargör att Nietzsche inte i första hand är motståndare till demokratin. Det han reagerar mot är de affekter som styr kampen för demokratiska rättigheter. När folk kräver rättvisa, frihet och jämlikhet vill de bara att de mäktiga skall lägga band på sig så att undersåtarna får fria händer och själva kan överta makten, säger Nietzsche.
Nästan ingen filosof har blivit så vantolkad som han och det beror mycket på att folk tar honom på orden. Menar han då inte vad han säger? Jo, det gör han. Lika ofta menar han emellertid motsatsen till vad han säger. Båda gångerna på ett lika övertygande sätt - det är inte alltid lätt att upptäcka ironin i en så kallad rak läsart men den kan finnas där. Och har man väl börjat \"misstänka\" en ironiker så misstänker man snart allt han säger.
Nietzsche rör sig fram och tillbaka på ironins långa skala. Han menar att man både kan och bör tala om det som Wittgenstein en gång sade att vi inte kan tala om. Dennes tes (i Tractatus logico-philosophicus) är att det som är möjligt att säga, det kan sägas klart. Allt det övriga kan inte sägas överhuvudtaget. Nog är det riktigt att de flesta filosofiska problem beror på missförstånd av språkets logik, det vet också Nietzsche som den filolog han var. Talar gör han emellertid likafullt. Kraftfullt och poetiskt. Och alltid förbehåller han sig rätten att dementera det han nyss sagt - för att därefter dementera dementin.
I sin förnämliga bok visar Trond Berg Eriksen att Nietzsche är modernist när han vurmar för ärlighet, sanning och hederlighet. När han resignerar och kallar alltihop för fantasier och utopier är han emellertid postmodernist. Som sådan älskar han att balansera på paradoxens styvspända lina. Bedrägeriet, masken, illusionen blir då allra bästa sortens korrelat till entydighet och sanning. Ja, att följa Nietzsche i spåren med Trond Berg Eriksen som ciceron är en resa man inte ångrar.

Mer läsning

Annons