Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En intellektuell aladåb

/
  • Enver Hoxha, till sin död 1985 enväldig ledare för det Albanien dit Thomas Nydahl nu återvänder i sin bok.

Annons
Kön, klass och kultur. Politisk geografi 3
Thomas Nydahl
H:ströms förlag

Det börjar lite trevande, lite så där stillsamt exhibitionistiskt.
Boken inleds med tre fotografier på författaren där han poserar först tillsammans med Hannah Siniora, den palestinske chefredaktören för dagstidningen \"Al Fajr\". Därefter står Thomas Nydahl med sin knutna näve höjd i kommunistisk kampanda vid sidan av Marsha Coleman en av de svarta pantrarna.
Det intressanta med bilden är dock inte Thomas Nydahls höjda näve den skrämde ingen Gyllenhammar eller Wallenberg. Nej, det är att fotot är taget i Libyen av alla ställen. Och till sist sitter han till bords med Ymer Minxhozi, som var chefredaktör för \"New Albania\", den albanska diktaturens propagandatidning som vände sig till västvärlden.
Jaha, då vet vi det. Författaren är en berest man. Han har skådat världen.
Däremot kan det vara aningen svårt att förstå varför Thomas Nydahl vill stoltsera med det. Och för att ytterligare understryka hur vittberest han är så har Thomas Nydahl till sina senaste tre böcker satt den gemensamma undertiteln \"Politisk geografi\". Dess sista del har nu utkommit. Den bär titeln \"Kön, klass och kultur\".
Det är i sanning ett märkligt hopkok till bok. Den inleds med tre artiklar om kvinnlig sexualitet, kvinnligt självförakt och det självhat den kvinnliga sexualiteten ständigt riskerar att röra vid. Därpå följer ett knippe recensioner av böcker så nya att trycksvärtan knappt hunnit torka. Det är till att ha höga tankar om sin egen kritikerverksamhet när inte ens eftertanken och tidens distans tillåts välja ut vilka artiklar som kan tänkas tåla att tryckas om i bokform.
Men Thomas Nydahl har aldrig utmärkt sig för att vara en blygsam man. I små skrifter i mängder har han låtit allmänheten få ta del av de funderingar han haft om precis allt mellan himmel och jord, allt från Stalins hjältemod till fuktiga inblickar i Nydahls eget sexualliv.
Men i den senaste av hans skrifter \"Kön, klass och kultur\" är det framför allt den sista delen som reser en mängd frågetecken och en hel del utropstecken. Thomas Nydahl skriver om Albanien. En gång i tiden, när Albanien var en diktaturstat ledd av den enväldige Enver Hoxha, fanns det i Sverige ingen större vän till Albanien och \"Albaniens folk\" än Thomas Nydahl. Han skrev till och med en storvulen hyllningsdikt till Den Store Ledaren Enver Hoxha.
Thomas Nydahl har för övrigt inte bara skrivit vackert om den albanska diktaturen. Han for till Palestina bjuden av PLO, och skrev självfallet hyllningsartiklar om PLO när han återvänt hem. Sedan bjöds han in till Israel och skrev hyllningar till staten Israel. Sedan var det PLO:s tur igen.
Och nu, i sin nya bok, skriver Nydahl att man möter hinder om man försöker \"diskutera eller kritisera en totalitär ideologi vilket jag menar att islam är\". All form av islam? Sufismen också?
Thomas Nydahl är som en aladåb som pressar sig genom tidens nyckelhål. Vart än tidsandan blåser så följer han följsamt med och utropar varje ny vindriktning till den stora och enda sanningen.
Efter åren som stalinist och Albanienvän kom samtidens reaktion. Så under det sena åttiotalet och framåt under nittiotalet var Thomas Nydahl svettigt nyandlig och skrev dallrande prosa om stora andar som Simone Weil. Nu tycks han precis som Göran Persson försöka framställa sig själv som den störste av alla stora feminister.
I sin nya bok återvänder Thomas Nydahl till sina erfarenheter från Albanien. I små fragment ger han små minnesbilder. Hur sonen blir bjuden på glass. Om hur privatbilismen var förbjuden i landet. Hur han på ett albanskt sjukhus lägrar en albansk kvinna när han precis vacklat upp ur sjukhussängen efter matförgiftningen eller vilken åkomma som nu fick Nydahl att kräkas. Hur fint han bodde på de lyxigaste hotellen.
Vanlig hederlig anständighet borde kräva att Thomas Nydahl försökte rannsaka sig själv. Att han kritiskt och prövande, kanske till och med ödmjukt, granskade sina ställningstaganden.
Den enda ansatsen till självreflektion och självkritik i \"Klass, kön och kultur\" består av en iakttagelse om promenaderna Thomas Nydahl gjorde under sina resor i Albanien. När han strosade runt i Albanien \"upptäckte jag en sida hos mig själv\", skriver Nydahl och fortsätter: \"ett slags stilla vara, som knappt kunde jämföras med någonting av det jag hade hemma i Sverige. Kan detta ha varit en av de faktorer som gjorde att jag romantiserade det lilla balkanlandet till den grad att förtrycket helt ignorerades eller bagatelliserades?\"
För att tala nusvenska så är det bara att konstatera att Thomas Nydahl har gett hållningslösheten ett ansikte. Och det är inte utan att man undrar en aning över vilket av tidens nyckelhål denna intellektuella aladåb ska pressa sig igenom härnäst. Nyliberalismens? Anarkafeminismens? Eller kanske rentav islamismens?

Mer läsning

Annons