Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En kännare av konsten att buga för makten

Annons
Medelmåttan. Ett porträtt av Carl Gustaf af Leopold
Torkel Stålmarck
Norstedts

Två egenskaper lämnade aldrig Carl Gustaf Leopold. Smickret och hypokondrin.
Han var alltid sjuk, alltid plågad av någon känd eller okänd åkomma. Han skriver, gång på gång, att nu håller han på att dö. Sjukdomarna avlöser varandra i breven till vännerna lungsot, mjältsjuka, feber, gikt, nervsjuka och magbesvär. Det andra, det kanske mest typiska för Leopold, var det hejdlösa smickret. Han var som en sockerströare. Lismande, inställsam, alltid verserad och full av de amplaste lovord.
Carl Gustaf Leopold kunde verkligen konsten av buga djupt inför makten.
Men Carl Gustaf af Leopold blev, sina sjukdomar till trots, sjuttiotre år gammal och dog först 1823. Han överlevde därmed så gott som alla sina generationskamrater. Enda undantaget var den i alla meningar av ordet store Nils von Rosenstein som avled året därpå.
I det slutande sjuttonhundratalets svenska hovkultur var poeten Leopold ett självklart inslag. Han var medlem av den nystartade Svenska Akademien, därtill starkt knuten till Gustaf III genom litterärt samarbete och försörjning, bibliotekarie vid slottet och senare från 1786 handsekreterare åt Hans majestät. Under sin levnad hann Leopold besjunga och smickra inte mindre än fyra kungar och storvesiren Reuterholm därtill.
Carl Gustaf Leopold var helt uppenbart redan för samtiden en mindre lysande begåvning än den sprakande Johan Henric Kellgren och den briljante Carl Michael Bellman, han var en avsevärt sämre tänkare än den redlige och förnuftige Nils von Rosenstein. Hans språk var avsevärt mattare och plattare än Thomas Thorilds. Aldrig att han nådde upp till samma vassa och skarpa humor som Anna Maria Lenngren. I den äldre generationen behärskade både Gustaf Philip Creutz och Gustaf Fredrik Gyllenborg den formbundna versen bättre, ett ideal som hyllades av Leopold i franskklassicismens namn.
Det var Leopolds bittra öde att stå i skuggan av de större begåvningarna. Störst problem hade han själv med vännen Kellgrens överlägsenhet. Leopold som medelmåtta är ett drag som sjuttonhundratalskännaren Torkel Stålmarck tagit fasta på i sin nya bok om skalden.
En mans karaktär är hans öde, hävdade Herakleitos. I Leopolds fall stämmer det ovanligt bra. Hans inställsamhet kväver och förstör den eventuella begåvning han hade som författare. Hans dikter är döda. De var redan i samtiden i avsaknad av verklig originalitet och lyster. Leopold faller till föga, blir en furstesmickrare, nästintill en inställsam narr.
"Inför den höga Dåren buga / Men djupt, så djupt, min Son, att han ej ser dig le", skaldade Leopold i den populära lärodikten Prädikaren. Men det var inte Leopold som fick det sista skrattet. Över huvud taget är Leopold ett utmärkt exempel på hur makt tenderar att korrumpera intellektuella. Ja, kanske rentav fräter sönder dem inifrån.
Gustaf III var en mycket driven och skicklig realpolitiker. Medvetet lade han ut sin kulturpolitik och knöt de största begåvningarna till sig. Därmed önskade han ta loven av kritiken. Det lyckades han också länge med. Så gott som varje kväll satt kungen och Leopold och språkade; skalden ständigt beredd att hålla med monarken, lismande och förståelsefull till och med inför Gustaf III:s krigarplaner. Leopold beundrade livet igenom den store Voltaire men saknade helt förebildens styrka och vassa penna.
I Torkel Stålmarcks framställning blir likväl Leopold en ganska sympatisk människa, plågad inte bara av hypokondri utan även av sin tragiska medelmåttighet. Carl Gustaf Leopold, adlad med ett af i namnet 1809, var medveten om sina brister som skald och författare. Det var något som plågade honom livet igenom. "Medelmåttan" är ett välskrivet och kunnigt porträtt med förvånansvärt många facetter av en gustaviansk skald. Det är en allt annat än sedelärande berättelse om en medelmåtta som lyckades här i livet.

Mer läsning

Annons