Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En krutgubbe och ett land i förvandling

Kari Hotakainen Isakskatedralen Översättning: Camilla Frostell Forum

Annons
Det slår ut en blodblomma i hjärnan. Sedan är allt svart. Det är när han står framför grönsaksdisken i affären som det händer. Hjärnblödningen slår ut minnet. När Paavo vaknar upp på sjukhuset i Helsingfors tror han att han är i Moskva. Annars är det tomt, blankt som nyfrusen is.
Sakta, liksom droppande, återkommer minnena. Det som stör honom är att det är allt det oväsentliga som kommer först. Meningslösa minnen strömmar över honom medan allt det viktiga sitter fast därinne i kraniet. Annars ligger Paavo i sängen och bråkar med de två andra gubbarna som ligger på salen.
Han har hunnit bli sjuttiotvå år. När minnet efter ett par veckor börjar fungerar försvinner han in i tankar på sin avlidna hustru, Kyllikki. Han tänker också på sin son, Pekka. Tankarna på Pekka stör Paavo. Sonen, som arbetar med restaureringen av Isakskatedralen i Sankt Petersburg inför stadens trehundraårsjubileum, har på sistone deklarerat att han blivit religiös.
Paavo bestämmer sig för att han måste reda ut ett och annat med sonen. Han tål inte hans gudfruktiga griller. Efter en politisk diskussion med gubben i sängen bredvid, och efter att ha fått tre fyra tänder utslagna och sedan reparerade, ger sig Paavo iväg till Sankt Petersburg för att tala Pekka tillrätta.
I sin nya roman \"Isakskatedralen\" efter det stora genombrottet med \"Löpgravsvägen\" vilken bland annat fick Nordiska rådets pris tecknar den finske författaren Kari Hotakainen ett porträtt av en rätt ilsken krutgubbe som har svårt att acceptera ålderdomens begränsningar. Det är också ett försök till ett snabbporträtt av ett Finland i förvandling, ett land som efter Murens fall äntligen kunde ta sig ur den långa Sovjetiska skuggan och söka sig nya vägar. Kanske har Hotakainen en poäng när han säger att allt Finland har att bidra med är Lappland och Nokia, babbel och tystnad.
\"Isakskatedralen\" är bitvis ganska rolig på ett dråpligt och litet uppsluppet sätt, men som roman övertygar den inte. Karaktärerna förblir snabbskisser, en aning ytliga. Vad som framför allt saknas i jämförelse med \"Löpgravsvägen\" är samtiden och den melankoliska svärta som bildade bakgrund. På det stora hela är \"Isakskatedralen\" att betrakta som en mellanbok av en intressant författare.

Mer läsning

Annons