Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En labyrint utan utgångar

Annons
Anna-Karin Palm: Herrgården
Bonniers

Efter debuten 1991 med Faunen har Anna-Karin Palm genom flera romaner etablerat sig som ett av de absolut intressantaste namnen i den yngre svenska författargenerationen. Det är därför med nyfikenhet jag tar mig an "Herrgården". I fråga om mångtydighet visar den sig väl kunna mäta sig med hennes tidigare böcker.
Fyra unga människor anländer till en herrgård djupt inne i en skog efter att i dagar ha varit på flykt. Bort från en stat i sönderfall, utrensningar i ett auktoriärt samhälle. Man flyr också från ett brott, någon har dödats. Men var vi befinner oss, eller i vilken tid, vet vi inte.
Herrgården visar sig, trots kristiden, vara full av mat. En kvinna, Marie von B, lever ensam där. Hon verkar inte särskilt förvånad över sina gäster. När de vaknar dagen därpå har hon bytt ut deras kläder. Det är som om de anländande vaknar till en annan tid och möjligen också ett annat tillstånd.
Berättelsen drar mot sagohållet, något som Palm blir aningen tydlig med att poängtera. Och liksom huset är större än väntat vecklar också berättelsen ut sig åt olika håll. Till en början verkar von B vara den som har makten. Det är hon som sveper in gästerna i sin berättelse. Men det blir Ben, en av de nyanlända, som börjar skriva ned vad som händer. Därmed förändras maktförhållandet. Han har mer att säga till om än han vill erkänna.
Boken är full av mysterier men redan från början anas att något slutgiltigt svar inte kommer att serveras. För boken är komponerad med en deckarintrig där det mysterium som ligger pyrande under ytan snarare är livet än en mordgåta.
Palm skriver knivskarpt och detaljrikt, något som står i kontrast till det undanglidande innehållet. Det ger berättelsen tyngd. Den klara prosan arbetar så att säga för att ge berättelsen tydlighet och konkretion. Samtidigt som någon sådan egentligen inte finns. Här finns en motsägelse i berättartekniken som påminner en smula om Kafka.
Att försöka sammanfatta bokens tema låter sig knappast göras. Men att berättandet och dess hemligheter står i centrum är tydligt. Liksom livsaptit och människans vilja till makt: Moralens gränser diskuteras genom personernas viljekollisioner. Misstänksamheten och kampen tilltar obönhörligen mellan dem.
Men Palms roman är mycket mer än så. En komplicerad väv av trådar som lyser av betydelse och djup. En blandning av roman, saga och skräckberättelse. Oavsett hur man väljer att kategorisera den, måste existentiell läggas till som ett förled. Att läsa den är som att befinna sig inne i en labyrint och förstå att man inte själv kommer att finna någon väg ut. Allt som återstår är att lita på den som leder en. Och det är - så länge det handlar om en berättare en bedräglig trygghet.

Mer läsning

Annons