Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En opretentiös diktsamling lockar till läsning

RECENSION Anna Brügge recenserar Björn Gustavssons diktsamling ”Mörkret lyser mig”.

Annons

Ljus och mörker, eller snarare mörker och ljus, det är vad alla berättelser handlar om, ända från bibelns skapelseberättelse till enklaste deckare. Dramatiken ligger i att det kommer in en stråle ljus i det mörka eller i nolläget, eller tvärtom att det i ett gott liv kommer in något okänt, farligt. En stråle mörker.

I vår kultur har detta förts vidare till en schablon där svart står för ont och vitt för gott, en slags rasism, men det är en helt annan historia. Björn Gustavssons nya diktsamling börjar med titeln Mörkret lyser mig och ett citat på försättsbladet: Varde ljus – och ljuset begynte i en strålig sfer af skyar sin vandring genom mörkerna.

Han anger inte källan, men alla kan söka på nätet och en strålig sfer får inte många träffar, bara den rätta: Sjunde sången i 1600-talsförfattaren John Miltons Det förlorade paradiset, i en översättning av J. G. Oxenstierna gjord så sent som 1815. Det är mycket riktigt en gestaltning av alltings början och vad som sedan hände med paradiset.

Efter denna högtidliga start följer Björn Gustavssons egna ord, ofta bara en enda rad per sida. Här märks betydelsen av luft runt viktiga ord. De får klinga ut i en akustik med pauser. På en sida står det: Inget ljus i världen kan lysa upp allt mörker – och på nästa: Men inget mörker kan heller förmörka allt ljus….

Självklarheter? Nej, inte alls, även om det tillfälligt kan verkar som om allt ljus förmörkas. Efter några allmänna påstående om den tomhet som öppnar sig för en flyende, en tomhet i vilken något nytt kan växa, blir poeten personlig och mer intressant: Efter en oändlig natt kommer jag hem, / genomlyst av mörker. Och nu får läsaren bläddra, jag tror inte det sker eftertänksamt utan mer i spänning. På en sida: jag har besökt och på nästa: mig själv och efter det en tom sida! Följd av en sida med Tvagade mig i mörker:. Vänd blad och där står det: och mörkret renade mig, (vänd blad) blev mitt renande ljus…

Mig själv, det är vad som finns att upptäcka i den stora tomheten. Då kommer det ena minnet efter det andra upp: En rotvälta av ljus, en bersås flätverk av sol och skugga, det är fint! Skratt hörs, det är de döda som springer och har roligt, en sida i taget. Hur allt blandas, blir dikt…

Det här personliga är utsökt, så när som på prickarna, men mindre bra när Gustavsson försöker sig på ett regelverk, som här: Förödelse… / Uppståndelse… / / Det ena kanske det andras förutsättning?

Men lyriken tar tag igen och lyckas: Sommarblommor lyser i oktobers låga, lena ljus…, m-klangen och de tre sista orden förlåter all förnumstighet, liksom bilden av de brunrostiga löven som redan fallit men gör en sista färd upp mot trädkronorna där förr de fladdrat för vinden men vilkas fäste de förlorat för alltid.

Det finns dock ett ställe där aforismen fungerar: En poetisk sanning är sann / även om den så bara är ett påhitt // På samma sätt är fantasin / alltid en del av verkligheten: // allt är en del av allt. Formen är kanske inte fulländad, men tanken räcker.

Boken avslutas med läckra bilder (fantasier tror jag) om att gå hand i hand i exotiska miljöer, om att till slut komma hem i mötet med en främmande människa. Möta ett ljus i mörkret. Förlaget är ärligt om att de ger ut verk som mer etablerade förlag kanske inte skulle bry sig om. Där kastas onödigt en skugga över utgivningen. Det finns säkert läsare även för tydliga, opretentiösa diktsamlingar som denna!

Författaren Björn Gustavsson aktuell med boken ”Mörkret lyser mig”, en diktsamling utgiven på  Megamanus förlag.

Mer läsning

Annons