Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En person jag älskade att frukta

/
  • Curt Bladh debatterar kultur på Sundsvall teater tillsammans med Ewa Back (S).

ST:s förre kulturredaktör Curt Bladh avled på midsommardagen. Här är regissören och före detta teaterchefen Tomas Melanders minnen av honom.

Annons

När jag som ung himlastormande regissör landade i Västernorrland runt 1980 var det för mig att komma till ett okänt land. Här visste jag inte hur stigarna gick, som uppe i Västerbotten. Följaktligen inte heller hur länets teaterlandskap var uppbyggt och tillskapat.

Inte heller särskilt mycket om Curt Bladh, som redan då hade ett rykte om sig att vara en recensent att frukta och förhålla sig till. Särskilt som ung och möjligen övermodig regissör med pretentioner på att världen tillhörde de unga och stofilerna var ämnade att begripa just det.

Vi möttes alltså på varsin sida av repet. Curt som den erfarne, analytiske och skarpslipat kritiske betraktaren. Jag som den som var övertygad om att jag hade något nytt att säga – både honom och världen.

Under resans gång var det självklart att våra vägar kom att korsas. Något annat hade varit omöjligt. Våra roller hängde på något sätt oupplösligt ihop.

Jag lärde känna Curt på den smärtsamma vägen av att bli utsatt för hans obevekliga argusöga och stilistiska skärpa. Smärtan i att bli nedskriven med rubriken "Pekoral vid vedspisen" för en nyskriven pjäs baserad på Pelle Molin var lika monumental som lyckan efter en recension som upphöjde en Shakespeareuppsättning till "Äntligen teaterkonst".

Samtidigt låg naturligtvis ilskan kvar under ytan över den smälek som låg i att inte alltid vara ansedd som genial och lysande i sin yrkesutövning. Att han inte fattade det!

Under årens gång hade vi flera riktiga fejder, inte minst om avvägningen mellan kultur och nöje i den tidning där Curt var en självklar huvudperson. Som en Sundsvalls Tidnings Herbert Tingsten ungefär.

Alltmer började jag dock se på Curt i en lite mer fördjupad dager. Försökte lugna ner mig och tänka någon dag extra innan jag kastade mig på luren för att protestera. Så småningom insåg jag också det viktiga i att även i vår passionerade teatervärld finna plats för olika roller både på och utanför scenen.

Fick småningom till och med en djupare kontakt och också erbjudande om att själv recensera ett antal böcker på Curts uppdrag som jag artigt avböjde. Efteråt insåg jag att jag faktiskt inte riktigt vågade ta den roll som förväntades av mig som recensentens. Den kändes mig alltför pressad. Utsatt.

Där någonstans uppstod en kantring i vår relation. Inte så att den blev insmickrande på något sätt och ingalunda kunde jag vara säker på positiva recensioner vare sig för egen räkning eller för den teater där jag arbetade.

Vad som jag däremot kom att uppskatta i vår alltmer fördjupade kontakt om teater, litteratur och politik var den oböjliga integritet som låg i Curts hela yrkesliv. För honom var begreppet recensent och kritiker en viktig del i helheten och en fullständigt nödvändig dialogpartner med både författare och teaterfolk. Han var inte teaterfolkets fiende som man ibland fick intryck av i uppskruvade diskussioner i fikarummen.

Det mest intressanta utifrån en rent yrkesmässig synvinkel är att de allra flesta skådespelare och regissörer jag träffat oftast kunde fara ut i oändliga utfall över en negativ recension från Curt Bladh. När han däremot skrivit något gott om en prestation värdesattes dessa omdömen tyngre än alla övriga tillsammans.

Curt Bladh var alltså en person och yrkesman som jag alltmer älskade att frukta. På ett djupare plan kom han att lära mig mycket och Norrland blir utan honom en viktig oberoende röst och en teaterälskare fattigare.

Läs fler minnesartiklar om Curt Bladh: En självständighetens röst har tystnat

Curt Bladh var en sann vän

Mer läsning

Annons