Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En rak berättelse om ett liv

/
  • Farfar fyller 70 år och kalaset blir en av de mest dråpliga scenerna i en pjäs som till hälften bärs av skratt.
  • Matti och hans familj, spelade av Linda Wincent, Johan Rönneholm, Anna Azcárate och Mikael Odhag.
  • Matti (Johan Rönneholm) i rockbandets första intervju med en radioman (Kjell Eriksson).
  • Niila (Anton Raukola) och hans plågoande till far (Roger Storm).
  • Niila (Anton Raukola) och de andra i Vittulas första rockband kör hårt på farfars 70-årsfest efter att farfar nästan blivit utesluten ur jaktlaget.

TEATER Populärmusik från Vittula av Erik Norberg efter Mikael Niemis roman Regi: Erik Kiviniemi Norrbottensteatern

Annons
Först kom Pölsan från Västerbotten. Nu har nästa steg inletts i det trepartssamarbete som fått namnet Norrscen och binder samman Västerbotten, Norrbotten och Västernorrland. Vittula har kommit till Sundsvall.
Det är säkert inte enkelt att göra teater av en historia som varit såväl succébok som film. Det är heller inte lätt att sätta fingret på vad denna pjäs är utan att fundera kring vad den inte är. De ovanligt stora publikskaror som vällt in på Norrbottensteatern för att se hemmaeposet har inte fått sig romantik till livs, inte ett tidsdokument över 60- och 70-talen, inte heller en norrlandsskildring eller ens en landsbygdsnostalgi, sådana som annars går hem i folkdjupet.
De får inte en enhetlig handling eller en bärande konflikt som draghjälp genom kvällen. Men de får ett stycke riktig teater, ett levandegörande av en text med alla de verktyg, skruvningar och överdrifter som är just teaterns privilegium att använda.
Fast nästan all humor i pjäsen - och skrattet utgör i stort sett halva speltiden - bygger på våra fördomar om tornedalingar dras inga växlar på dem. Det är inte människorna vi skrattar åt, det är våra egna fördomar, väl analyserade av scenkaraktärerna själva.
På så vis blir machomännen med sin muskeldyrkan, sitt bastubad, sina släktfejder och sina hjälteskrönor komiska och ofarliga. De är genomskådade och förda till arkivet, i all sin förvirring över vad som egentligen hände när gamla gränser suddades ut och till och med kvinnoarbete börjar utföras med något så manligt som maskiner. För att bara nämna ett exempel.
Det fragmentariska i pjäsen, det surrealistiska och skruvade, kan verka vimsigt ibland. Men precis så uppfattar ju ett barn, som pojken Matti, vuxenvärlden. Och det är inget smickrande omdöme han ger alla oss som utgör den.
Mattis vänskap med den tystlåtne Niila är ett annat huvudstråk, ett allvarligare, djupare. Niila, vars ångest återges med små gester av Anton Raukola, misshandlas av sin strängt laestadianske far och hemsöks av sin döda farmor, berättelsens två mörkaste gestalter. Mitt bland alla fragment och händelser som staplas på varandra är det denna linje som Erik Kiviniemi väljer att föra till slut: Niila hittar sin islossning i musiken och tar makt över sitt liv.
Teaterversionen av Populärmusik från Vittula är inte så mycket ett drama som en berättelse, Mattis minnen av sin barndom som gett honom det vemod han aldrig blir fri från och som han delar med sig av i oslipat skick. Det blir varken för inåtvänt eller för utstuderat, för rått eller för sentimentalt.
Ensemblen från Norrbottensteatern, som fortsätter att spela i Sundsvall och Västernorrland under hösten, har fått ett rikt material att bita i. En rak skildring av ett liv med båda ljusa och mörka stråk, ett liv som kunde ha levts var som helst, inte bara i Vittula.
Kanske är det därför detta stycke verklig teater, utan eftergifter i form av lättillgänglighet, ytlighet eller klichéer, slår an en sträng i folkdjupet. Det blir så förtvivlat äkta.

Mer läsning

Annons