Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En saga om människan och makten

/
  • Makt, moral och saga: kring sagoberättaren Erland Josephson (t h) samlas Fares Fares, Björn Granath, Morgan Alling, Hassan Jafari, Melinda Kinnaman och Ingvar Kjellson.Foto: Sören Vilks
  • Sällsam orientalism: Melinda Kinnaman i

TEATER Dramaten: Sultanens hemlighet av Tawfiq al Hakim Översättning Tetz Rooke Regi och bearbetning Eva Bergman Assisterande regissör Morgan Alling Scenbild Sören Brunes Kostym Ann-Margret Fyreård Kapellmästare Bo Stenholm I rollerna: Fares Fares, Melinda Kinnaman, Erland Josephson, Gunnel Lindblom, Mats Bergman, Ingvar Kjellson, Björn Granath, Morgan Alling, Özz Nûjen, Sten Johan Hedman, Hassan Jafari m.fl. Musiker: Celso Paco, Bo Stenholm, Amir Tashin, Ahmet Tekbilek (Hadji).

Annons
Det är en saga. Sagoberättaren (Erland Josephson) sitter på sin flygande matta, den far fram och tillbaka i Sören Brunes scenografi. En moralistisk saga, om människan och makten, förlagd till 1200-talet, främmande för dagens teaterpublik.
En slavhandlare råkar försäga sig och berätta att ha en gång sålde den mäktige, fruktade sultanen till den gamle sultanen; ett föräldralös litet barn. För det ska han mista huvudet men det trasslar till sig i tidsangivelse för avrättningen i gryningen mellan  bödel och böneutropare. Och slavhandlaren räddas till en rättegång där sultanen har att välja mellan lagen och våldet.
Han väljer lagen, en sinnrik konstruktion: eftersom den gamle sultanen glömde att ge honom friheten är han formellt fortfarande slav men kan komma ur detta genom att säljas på nytt till någon som gör honom fri. Därför blir det offentlig auktion på sultanen då det händer som ingen räknat med: stadens sköka ropar in honom och ställer krav för att ge honom fri i gryningen: han ska tillbringa natten med henne.
Nu visar hon sig mindre ägnat sig åt betald skörlevnad än åt nattliga litterära salonger med besökande män. Skökan är humaniteten, konsten och kulturen personifierad och självklart faller den förr så blodtörstige sultanen för hennes ädla skönhet.
Sensmoralen blir en avslutande glädjedans: lagen och humaniteten har segrat, våldet förlorat.
En vacker liten saga, tänkvärd, möjlig att betrakta som aktuell. Av det skälet spelar Dramaten den egyptiske författaren (1898 1987)a Tawiq al Hakims \"Sultanens hemlighet\" på Lilla scenen, i Eva Bergmans regi och med en imponerande ensemble. Här finns några av de gamla, tunga namnen, Gunnel Lindblom, Erland Josephson, Ingvar Kjellson, Björn Granath, Mats Bergman, Sten Johan Hedman, Morgan Alling, ett par av de yngre, Melina Kinnaman och Fares Fares, ett par nästan nya, Özz Nujen och Hassan Jafari. Det är en fröjd att se dem, om än kortvarig: det är inte mer än en något utdragen enaktare som spelas.
Frågan är mindre hur den spelas det är som sagt utmärkt, i en livfull iscensättning, med mycket musik och Brunes enkelt geniala scenbild utan varför. Vanligen ställs krav, inte minst på klassiker, att de ska ha något att säga dagens publik; vilket de ofta har, annars vore de inte klassiker. \"Sultanens hemlighet\" är en modern arabisk klassiker; Hakim skrev den med tanke att den skulle få Egyptens då allt mer maktfullkomlige president Nasser att besinna sig till mer demokrati. Ty något handlar det om maktens legitimitet: kan ett fritt folk styras av en slav, är en av frågorna i pjäsen. Vilket alltså inte går; en finurlig vink om hur korruption kan göra makten illegitim.
Men mer då, vad säger oss Hakims pjäs? Eva Bergman har tillkallat Henning Mankell för att motivera pjäsvalet: i programbladet lyckas han påstå att \"Sultanens hemlighet\" handlar om brandbomberna mot Islamic Center i Malmö. Vilket är något svårt att få att stämma med frågan om vem som är slav; men kanske är Hakim mer djupsinnig än vad som framgår på Dramaten.
Att se Hakims pjäs så är möjligen att läsa in i den mer än vad som där finns. Hellre se den som en saga om moral och makt, främmande i miljö och personligheter, därför fascinerande i sin exotiska orientalism. Och avnjuta en stund stort skådespeleri, i en uppsättning som vårdar sagan och något ansträngt kommer till den moraliska slutsatsen om humanitetens seger över våldet.
Det är vackert, ofta underhållande och så sällsamt som det anstår en teateruppsättning inför det kommande mångkulturåre

Mer läsning

Annons