Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En skojare och skald var lyrikens förste

/
  • Sista fängelset: Kajaneborgs fästning i Finlad där Lars Wivallius satt. (Träsnitt av W Lagus ur Kajana illustrata, 1882)
  • En tecknad hyllning till kungen, religionen och andra av Lars Wivallius. (Uppsala universitetsbibliotek)

BOK Birger Bergh: Lars Wivallius – skojare och skald. Historiska media

Annons
När han satt i svenskt fängelse försökte han ta sig ut genom att erbjuda kungen, Gustav II Adolf, sina tjänster som spion i det pågående 30-åriga kriget; för att understryka sin lämplighet skrev han delvis på tyska.
Senare hamnade han i danskt fängelse, med samma längtan till friheten. Och skrev därför brev till kung Kristian där han erbjöd sig bli dansk spion. Brevet var identiskt med det han skrivit till svenske kungen, endast kung, land och ort hade ändrats.
Det var i fängelse han skrev. Hade denne bondson från Vivalla utanför Örebro levat enligt lagen och aldrig hamnat i fängelse skulle svensk litteratur gått miste om Lars Wivallius, den svenska skaldekonstens första urskiljbara gestalt. En svensk motsvarighet till den franska poesins portalfigur, Francois Villon, enligt Henrik Schück som skrev en stor biografi om Wivallius.
En mindre men möjligen mer underhållande har förre latinprofessorn i Lund, Birger Bergh, skrivit, \"Lars Wivallius skojare och skald\". Den är likt en skälmroman, en äventyrshistoria, skriven med gott humör och stor förtjusning i ämnet och personen.
Efter studier i Uppsala beslutade sig den närkingske bondsonen att göra vad mer bemedlade adelsmän gjorde på den tiden, första hälften av 1600-talet: ge sig ut på europeisk rundtur, \"grand tour\". Likt adelsmännen på resa ville han gärna ha sällskap men ställde krav på medresenären:
\"Han måste kunna bedraga italienarne med arglistighet, fransoserna med komplimenter och löst prat, tyskarne med stortalighet och rikemanslater, engelsmännen med sockersöta mandlar, holländarne med girighet och att jag inte må förgäta danskarne dem måste man med deras egen falskhet kunna artigt vexera (= gå illa åt), att inte säga bedraga.\"
Wivallius själv uppfyllde alla kraven.
Via det danska Skåne kom han inte mycket längre än till Tyskland, med en avstickare till Holland. Han reste som det anstod en förmögen adelsman och ändrade av det skälet namnet till Erik Gyllenstierna, svensk friherre. När han senare blev belagd med detta namnbedrägeri förklarade han att omgivningen missuppfattat det hela. Han hade menat \"Er ick Gyllenstierna\"; något bedrägeri var det inte.
Omgivningen trodde dock på hans falska identitet också senare när han bytte till greve Svante Stenbock och tjusades av ynglingens belevade manér, stora bildning, konversationskonst, till och med hans fäktning. Bakom denna fasad dolde sig just vad Bergh kallar honom, en skojare. Han kunde inte låta bli att lura omgivningen, åt fursligt hos ständigt nya vänner, lånade pengar av dem till den fortsatta resan men hade aldrig en tanke på att betala tillbaka en enda riksdaler. Vilket han heller aldrig gjorde.
I Tyskland flyttade han mellan städer och småriken, levde galant en period men beslogs snart med sina bedrägerier. I bästa fall hann han undan, i några hamnade han inför rätta och tillbringade längre och kortare perioder i olika fängelser. De rättsvårdande myndigheterna försåg honom dock med papper och skrivdon vilket alltid blev hans räddning.
Med förbluffande juridiska insiker skrev han ständigt långa inlagor för sin sak, skrev hyllningskväden till dem som kunde släppa honom fri och dikter av samma skäl. Med få undantag dock några av hans bästa strofer diktade han av ett enda skäl: att bli fri. Mellan perioderna i fängelse skrev han aldrig men förberedde grundligt en ny fängelsevistelse med nya bedrägerier.
Dock blev han med tiden något tilltufsad under sin europeiska bildningsresa och beslutade sig för att vända tillbaka till fosterlandet. Han tog vägen genom Skåne och råkade, mer av en händelse (han behövde som vanligt bli försörjd en tid, gärna också stärka kassan med ett och annat lån), hamna hos greve Ulf Grip. Som andra blev den naive, med tiden tjurskallige men kanske inte påfallande begåvade Grip tjusad av denne yngling. Han hade dessutom ett särskilt skäl, dottern Gertrud, i giftasmogen ålder.
Hon uppvaktades visserligen av en dansk adelsman men Grip föredrog svenske greve Stenbock, Wivallii namn för dagen. Efter en vecka och sedan Wivallius skrämt upp Grip med att dansken skulle komma och röva bort hans dotter var de unga förlovade. Bröllopet skulle dock anstå ett år eftersom släkten Stenbocks medgivande till giftermålet måste inhämtas.
I det läget rymde det tilltänklta äkta paret till Hallaryd, tog in hos kyrkoherden där och övertalade honom att sammanviga jungfru Gertrud Grip med greve Svante Stenbock. Under bröllopsmiddagen i prästgården, kyrkoherden bjöd höll det på att gå illa.
Med vid bordet satt församlingens kaplan. Sedan han studerat den nyblivne maken en stund fann han honom påfallande lik en studentkamrat från Uppsala, bondsonen Lars Wivallius från Vivalla. Andra skulle möjligen blivit tagna på sängen av denna upptäckt. Icke Wivallius. Han berättade obekymrat för kaplanen att han nog liknade Wivallius, dock visste han att denne numera bar ett stort skägg och dessutom hade ett djupt jack i kinden han fått under ett besök i Paris.
Pappa Grip blev först rasande över det hemliga bröllopet men Wivallius talade honom snart till rätta för sin sak, lånade några hundra riksdaler och försågs med stor packning värdeföremål när svärsonen drog hem till Sverige. Långt senare, av danskarna anklagad för bedrägeri och stöld av Grips värdesaker, viftade Wivallius bort beskyllningen med förklaringen att han endast hjälpt greve Grip att få över sakerna till Sverige (i verkligheten hade Wivallius sålt dem så snart han kom över gränsen) Ulf Grip planerade ju att gå i svensk landsflykt.
Hustrun lämnades kvar i Skåne. När Grip senare krävde återbetalning av lånet svarade Wivallius att han kunde ta dottern som pant.
Väl hemma fortsatte han sitt vanliga leverne, nu ständigt jagad av Ulf Grip som till sist upptäckt vem Svante Stenbock i verkligheten var. Rättegångar avlöste varandra, straff utmättes. Ibland höll det på att gå illa. Tillbaka på den danska sidan dömdes Wivallius tll döden; i väntan på avrättningen skrev han ett av sina vackraste diktverk, mer en filolsofisk betraktelse över livets korthet än en inlaga för att bli fri.
Fri blev han dock: det fanns ju också fångvaktare att förleda med eleganta manér och en och annan hyllningsdikt. Hans liv växlade mellan galant liv, rättegångar, fängelsevistelser och ivrigt skrivande, ända tills han hamnade i ett nybyggt fängelse i Finland placerat på en liten holme mitt i en fors vilket påtagligt minskade flyktmöjligheterna. Till slut hade också Wivallius uttömt både sin bedrägliga fantasi och de kontakter bland makthavarna som ständigt räddat honom.
De sista åren av sitt liv han avled 1669, 64 år gammal tillbringade han som jordbrukare i Närke. Inkomsterna därifrån förstärkte han dock med att agera juridiskt ombud för andra som hamnat inför rätta. Under sitt liv hade han skaffat sig gedigna kunskaper i juridiken. I någon mån använde han dem nu för att rädda andra undan rättvisan. Ofta slutade det dock med att han blev osams med sina klienter, gärna efter något lån, eller själv hamnade inför domstol sedan han trampat inte bara på lagen utan också förolämpat de rättsvårdande instanserna. Skrev gjorde han allt mer sällan av det enkla skälet att han inte satt i fängelse lika ofta.
När han skrev gjorde han det på det språk tillfället krävde, en hel del på latin, under sin \"grand tour\" på tyska men helst på svenska. Birger Bergh menar att Wivallius inte bara är vår förste skald utan också den förste samhällstillvände svenske författaren. Dock skedde det alltid av samma skäl: för att gynna honom själv. I tidens stora frågor ett religionskrig rasade ute i Europa deltog han mest av tillfälligheter. Som när han i Stockholm beskylldes för att vara något slags papistisk femtekollonare. Vilket var alldeles fel: Wivallius skulle aldrig gå katolska ärenden i det protestantiska Sverige. Om det nu inte skulle gynna honom själv, vilket var mindre troligt.
Hans mest berömda poem är det som skildrar en torr och kall vår. Men där finns många andra som hållit stånd mot tiden och utvecklingen; Bergh citerar flitigt, till läsarens lycka. Det finns briljanta prosastycken finast det där han betraktar världen och livet genom cellfönstret liksom hyllningspoem (alltid skrivna mot betalning, ofta återanvända när det passade sig för en annan adresssat). Bergh fördjupar sig mindre i den poetiska skatten än i den äventyrshistoria som var Lars Wivallius liv.
Den får det mesta som kommit efter att framstå som hopplöst trist.
Bonden från Närke avled under ett besök i Stockholm. Var han blev begravd var länge en gåta. Först i modern tid visade sig gravplatsen var Katarina kyrka på Södermalm, där han stått lik i fyra månader. Graven har aldrig återfunnits men en stor sten med hans namn, födelse- och dödsår har placerats på kyrkogården. I graven intill vilar poeten Stig Sjödin, en bit bort Cornelis Wreeswijk.
Lämpligt sällskap för den skojare och skald som, i namn av greve Stenbock, använde uttrycket \"Non videri sed esse\"som valspråk: att vara det man synes vara.

Mer läsning

Annons