Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En sökare med stort hjärta

/

BOK
Kenneth Gärdestad, Keijo Liimatainen: Jag vill ha en egen måne.
Forum

Annons
Ted Gärdestads musik hade en förmåga att bita sig fast. Kanske för att den var så personlig. Den letade sig in till mångas hjärtan och dröjde kvar. När brodern Kenneth nu berättar om Ted i "Jag vill ha en egen måne", ställer han inte bara sin bild mot den ofta orättvisa och vinklade hos media och allmänhet. Han gör också det han ägnat ett liv åt i textförfattandet till Teds musik, han sätter ord på och tolkar Teds känslor.

Att Kenneth och Ted stod varann nära känner nog de flesta till. Det är också Kenneths djupa engagemang och stora kärlek som färgar skildringen av Ted. Kenneths första minne av Ted, när han kommit hem från BB, är att han luktar gott. De förenades snart i musiken. Där hörs brödernas förmåga att förstå varann rent konkret. Teds musik och Kenneths ord skapade en tät harmoni.

Personligen minns jag skivan "Undringar" från när jag var liten. Med tiden, och förmodligen i ett nostalgins skimmer, har den glidit ihop med någon slags känsla av hopp och att allt ligger framför. När jag läser Kenneths skildring av den tiden tycks det också ha varit en stämning som de båda bröderna hade när de skrev sin musik. De ville förmedla glädje.

Det är inte bara Kenneths bild av Ted som kommer fram i boken. Keijo Liimatainen har också intervjuat människor som kände Ted och de flikas in i "handlingen" allt eftersom. Här finns till exempel Björn Borg som berättar om att Ted var en av de få i Sverige på den tiden som kunde bjuda honom rejält motstånd. Hade Ted inte satsat på musiken hade han förmodligen haft en framtid inom tennisen.

Berättelsen om Ted börjar i dur men drar allt mer, ju längre tiden går, mot moll. Ted var en sökare och letade hela tiden efter sig själv. Han gjorde det genom musiken. Dessutom läste han, allt från Kafka till politisk historia. En period var han medlem i Bhagwanrörelsen. Att Ted led av schizofreni börjar märkas i vissa detaljer ganska tidigt. En överdriven petighet i musiken, en sjuklig renlighetsiver. Detaljerna växer och tar över, blir en tung del inte bara i Teds liv, utan i hela familjens. Kenneth skriver här också om sin egen upplevelse av Teds sjukdom. Trots att Ted pratade om röster som han hörde och trodde kom från onda andar, lät Kenneth honom ha sin upplevelse ifred. Han förstod att Ted inte orkade se sig själv som sjuk.

Det går inte att ta miste på Kenneths ilska när han beskriver de orättvisa beskyllningar som drabbade Ted. Flera gånger föll Ted offer för grundlösa rykten, som att han skulle vara 33-åringen misstänkt för Palmemordet. Några påstod senare också att han skulle vara Lasermannen. Det här tärde på Teds krafter och Kenneths ilska är inte svår att förstå.

Den kanske största förtjänsten med boken är att den gestaltar den okunskap, fördomsfullhet och bristande empati som funnits - och kanske fortfarande finns - inför människor som drabbas av psykiska sjukdomar. Den senare delen av Teds liv är verkligen sorglig att läsa om. Det var en stor tragedi att Ted dog för tidigt. Men kanske är det just som Teds pappa Arne berättar att han intalade in sig efter Teds död. Ted finns kvar i musiken, där lever han fortfarande.

Mer läsning

Annons