Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En sprinter vid tangentbordet

/
  • Göran Greider i trädgården tillsammans med sin hund Stina. I handen håller han sitt senaste verk:
  • Göran Greider filar för fullt på nya bokidéer hemma i sitt arbetsrum i Dala-Floda.

Han skriver twitterdikter, känner sig som en sprinter - och är skeptiskt till att diskutera böcker på nätet. Vi träffar Göran Greider som skrivit Städerna som minns Joe Hill, som står i centrum för kulturredaktionen bokcirkel som startar 7 oktober.

Annons

Göran Greider har aldrig haft skrivkramp.

Han laddar inför en bok som för ett sprinterlopp, när startsignalen väl går så är det full fart vid tangentbordet.

Ibland får han dåligt samvete när han påtar i trädgården. Vi träffas i sommarhuset i Hagen, och konstaterar gemensamt att en färd hit är som att öppna ryska dockor - man hittar hela tiden en ny och mindre variant inuti.

Som de flesta orter så är Dala-Floda inte som vackrast från riksvägen. Nya världar öppnar sig dock när du åkt över Västerdalälven på den långa träbron, efter välkommen-skylten upptäcker vi radbyn Hagen med Wålstedts kålfält i gröna nyanser, ullspinneri och yogautbud, och bakom den Greiderska grinden finns en fin trädgård.

Från skrivbordet har Greider utsikt över fälten, där enstaka morötter ligger kvar efter att upptagningsmaskinen gjort sitt. Och nu är det skördetid även för författaren. Efter ett par års forskning och funderande har Städerna som minns Joe Hill kommit ut.

(Läs Lars Anders Johanssons recension från 15 september här)

– Jag brukar ha allt klart innan jag sätter mig att skriva. Då är jag proppfull och kan rabbla allt. Jag är som en sprinter som väntar på startsignalen, träningen gör att det blir ett fritt flöde säger Göran Greider.

Han är produktiv, kommer ut med en bok eller en diktsamling vart eller vartannat år, anser själv att 20-25 av böckerna är viktiga. Tiotalet diktsamlingar håller han högst.

– Han sitter ju alltid och skriver, och det har hänt att han varit färdig med en diktsamling utan att jag märkt att han håller på, säger Berit Greider.

Hon räddar matkassen undan Stina, som inte får någon köttfärs. Bättre tur har fågelhunden senare när vi dricker kaffe och äter bullar som Greiders köpt på vägen upp från Stockholm, en tass på husses knä och allvarligt vädjande blick ger utdelning i form av bullbitar och hundgodis. Snuset struntar Stina i.

– De är alltid tillsammans, konstaterar Berit Greider och går iväg för att bestryka innerfönstren med ännu ett lager linoljefärg.

Att det blev en bok om Joel Hägglund från Gävle är inte så konstigt. Sångförfattaren och fackföreningsaktivisten emigrerade till USA och blev Joe Hill. Han dök upp lite överallt under Greiders ungdom på 1970-talet – Bo Widerberg gjord en film om Joe Hill, trubaduren Fred Åkerström spelade in en skiva med hans låtar, protestsångerskan Joan Baez sjöng om honom, Kerstin Ekman skrev en bok…

För jämnt hundra år sedan avrättades Joe Hill för ett mord som han troligen inte begått. Martyrskapet bidrar förstås till att hans minne lever.

Joe Hill ville aldrig berätta var han var den där natten när mordet begicks. Kanske ville han skydda en gift kvinnas heder, men Greider har en ny teori som redan är så omdiskuterad att det knappast är någon spoiler att berätta om den – att Joe Hill var homosexuell och tillsammans med en man under mordnatten.

– Det är det mest troliga. Han kunde inte berätta, då hade glorian fallit pladask. Ända in på 1960-70-talet var homosexualitet tabu inom arbetarrörelsen. Hill satt i samma fängelse som män som var dömda till hårda straff för sodomi, och homosexualitet var vanligt inom den amerikanska luffarkulturen, säger Göran Greider.

Just biografier gillar han att skriva.

– Det är det roligaste som finns. Och det är en befriande känsla att skriva om något som hände för hundra år sedan, när sorlet har lagt sig. Egentligen finns det inte så många spår av Joe Hill, det råder biografiskt mörker, säger Greider som gladdes när han hittade en anteckningsbok i barndomshemmet i Gävle, det som numera är museum. I boken hade pappa Hägglund gjort anteckningar.

– Det var som en liten dörr till Joes uppväxt, säger Göran Greider.

Det där flödet som författare, det har Göran Greider även när han pratar - det vet alla som hört honom. Han är ju ofta gäst i tv-soffor och radioprogram.

Han dröjer aldrig med svaren, associerar, broderar, bjuder på sig själv och fina formuleringar. Pratar på om den totala brist på trygghet som rådde i USA för dem som emigrerade ditt under tidigt 1900-tal, där unge Joe Hill var en del av en strid ström, som sökte sig till en etnisk reling, i form av svenska kamrater. Ett universellt drag, konstaterar Greider, även idag skockas invandrade ofta på samma ställe som sina landsmän.

Framöver har Göran Greider några halvhemliga projekt på gång. En pamflett om en chefsfritt och jämlikt samhälle kan han berätta om. Och så trädgårdsboken - vi tar en sväng bland överblommat och halvgulnat och blir bjudna på björnbär och Faluplommon, de ska Berit och Göran lägga in i madeira.

– Jag kan få dåligt samvete över att jag arbetar i trädgården. Det känns egoistiskt att odla fram sitt eget lilla paradis när folk dör Medelhavet, … men det är ju skönheten som folk på flykt längtar efter, säger Greider som då och då håller föreläsningar för trädgårdssällskap.

Han berättar om den gången då halva publiken, någonstans på västkusten, reste sig och gick när han inledde med det proletära tillropet "kamrater".

– Universum är som en iskall industrihall. Att det finns gröna och blå oaser där det växer rosor, det är en överraskning, säger han, på typisk greiderska.

Han är måttligt imponerad av sociala medier, det blir ingen revolution för att folk trycker på gilla-knappen på facebook, på detta sociala medium finns inte Göran Greider, annat än som passiv iakttagare. På twitter har han däremot 25 000 följare, han brukar skriva korta tankedikter.

En bok med twitter-dikterna är också på gång, det är en utmaning att skriva kort och tankeväckande, på twitter finns bara plats för 140 tecken per meddelande.

Nu ska alltså en rad tidningar hålla en digital bokcirkel kring Joe Hill-boken. Greider ställer upp, förstås, men är tveksam till formen.

– Det är en jättekonstig idé. Jag tror på det fysiska mötet, att se varandra, lukta, känna… Hela mitt liv är egentligen en enda bokcirkel, jag pratar litteratur hela tiden, säger Göran Greider.

Mer läsning