Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En värdefull samling ord

Annons
Huset är nyrenoverat i gammal stil. Omsorgsfullt har han letat inredningsdetaljer, målat i äggtempera, skrapat fram originalfärger. Nu står huset färdigt och han har gått ut för att klippa gräset. Kaffebryggaren står på och hörs från fönstret. Men gräsklipparen vill inte starta och han måste köra till verkstaden med den. Det tar lite tid och när han kommer tillbaka möts han på uppfarten av lågor som når ända upp till takfoten. Bryggaren har kokat torrt och ingenting går att rädda. Huset brinner ner till grunden.
Mannen och hans hustru hade ett stort bibliotek och sorgen över att det gått förlorat, det och alla fotografier, är stor. Huset kan byggas upp på nytt, men böckerna och bilderna är för alltid förlorade.
En god vän till paret sänder då ut ett nödrop till sin bekantskapskrets och frågar om man vill hjälpa till att återskapa biblioteket. Inte med vilken bok som helst. Inte med en bok man lätt kan undvara, utan med den allra mest älskade. Den bok som följt med genom åren, kanske blivit omläst, men framför allt: den stora läsupplevelsen. Den ska det vara!
Gensvaret blir stort och den goda vännen kan till sist bjuda hem paret. De möts av ett stort lakan ombundet med röda band. Under det ett berg av de allra mest älskade böcker som människor skänkt.
Det här hände för några år sedan och jag fick händelsen berättad för mig häromdagen. Den naturliga frågan blev: Vilken bok skulle jag ha skänkt?
Ett sommarminne träder fram från ungdomsåren. Vi ska segla till Köge hamn i Danmark. Dagen är het och seglen hänger matta i det vindstilla, ingenstans kommer vi. Men egentligen är jag inte där, i båten, utan på den snörika ön Honshu utanför Japan. Shimamura, en medelålders, förmögen estet, har anlänt till turistorten.
Han kan till fullo uppskatta två fjärilars lek över fälten, men hjärtat orkar inte omfatta en passion. I honom förälskar sig den unga geishan Komako och i det längsta vägrar hon inse att förbindelsen är dödsdömd. De snötyngda bergen förmår inte ge svalka åt hennes passion och förtvivlan och jag läser om hennes skrik när hon sliter sig från Shimamura och rusar in i elden. Hur Vintergatan strömmar in i Shimamura med ett dån.
Min hand sveper vattenytan och när jag läst slut och tittar upp bländar mig solen. Jag avger ett löfte. Aldrig mer ska jag läsa en bok. Det behövs inte för allt har blivit sagt i och med \"Snöns rike\", av Yasunari Kawabata. Vad mer skulle någon annan kunna tillägga?
Löftet är brutet flera gånger om, men känslan av utsökthet och raffinerad sensualism har jag bevarat och inte vågat utmana genom en omläsning. Den boken skulle ha blivit min gåva till paret som förlorade sitt bibliotek. Vilken skulle du avstå?

Marianne Ekenbjörn

Marianne.ekenbjorn@telia.com

Mer läsning

Annons