Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Enormt intresse för Harper Lees roman

/
  • Författaren Harper Lee är i dag 89 år, hon har kraftigt nedsatt syn och hörsel. Bilden är tagen 2010, då hon får besök av vännerna Wayne Greenhaw och Mary Badham på äldreboendet i hemstaden Monroeville, Alabama.
  • Ibland räcker det med en bok. Författaren Harper Lee tilldelades USA:s främsta ­civila utmärkelse, ”Amerikanska presidentens frihetsmedalj” av president George Bush i Vita huset 2007.
  • Gregory Peck spelade rollen som advokaten Atticus Finch i Hollywood-filmatiseringen av Harpers Lees roman ”To kill a mockingbird” (”Dödssynden”). Filmen belönades med tre Oscar 1962.

Tisdag 14 juli 2015 marknadsförs som en speciell dag i den litterära tideräkningen: 55 år efter debuten med ”To kill a mockingbird” kommer i dag Harper Lees andra roman. Men besattheten av att rota fram manus som aldrig varit avsedda att publiceras är inget nytt fenomen.

Annons

Sedan ­februari, då det kom ut att det finns en outgiven uppföljare till klassiken ”To kill a mockingbird” (”Dödssynden”), har det kokat av frågor i den litterära kitteln.

För det första, vad är det för manus? ”Go set a watchman” (”Ställ ut en väktare”) är en i princip komplett roman som Harper Lee skrev före debutromanen, men som utspelas 20 år efter händelserna i ”To kill a mockingbird” (”Dödssynden”).

För det andra: Är det verkligen möjligt att den tillbakadragna Harper Lee, som tillhört den mytomspunna författarskara som stått emot alla påtryckningar att ge ut fler böcker nu, vid 89 års ­ålder, gjort en helomvändning? Frågan om misstänkt utnyttjande av äldre har ­undersökt av staten Alabama och utredarna har fastslagit att Harper Lee är medveten om vad som försiggår.

Kan då den nygamla romanen mäta sig med det mästerverk som älskats av generationer av läsare? Den frågan är, från och med tisdag, öppen för var och en som läser boken att besvara. Och intresset är stort, ja, i Harry Potter-klassen: två miljoner exemplar har sålts i förhand, sekretessen kring boksläppet har varit rigorös och marknadsföringen ambitiös.

Dag Hedman, professor i litteraturvetenskap på Göteborgs Universitet, är tillbakalutat road av allt ståhej och menar att allt som kittlar ­läsarnas nyfikenhet och göder de förlustdrabbade förlagen ingår i spelet.

– Här finns pengar att göra! Harper Lees ”enäggssverk” blev en världssuccé. Det är ungefär som att man skulle hitta någonting av Margaret Mitchell som skrev ”Borta med vinden”. Bokutgivning är ingen aktivitet för gentlemen, det är en industri som alla andra, konstaterar han och tillägger:

– Om romanen är bra är helt sekundärt. Är det dåligt – ”who cares?” Det kommer ändå inte att hittas några fler manuskript.

För forskarvärlden är släppet hur som helst rena jul­afton.

– Allt som kan ge mer ­underlag till att bedömda Harper Lee som författare är högintressant: vi kan leta likheter och olikheter, och se hur omvandlingsnumret gått till.

Och visst finns det manuskript som inte varit avsedda för publicering som ritat om den litterära kartan. Kafka är det klassiska exemplet – ­hade det varit upp till författaren själv hade hans litterära kvarlåtenskap förstörts och Kafka blivit en obskyr ­figur i litteraturens marginaler, om ens det.

– Men det allra tidigaste exemplet är Platons dialoger, där Sokrates hela tiden är hjälten. Sokrates själv lämnade så vitt vi vet ingenting efter sig men ingen hade vetat ett smack om honom om det inte var för att Platon nedtecknat dialogerna.

Vanligt förekommande är annars att berömda författares icke avslutade manus ­publiceras postumt.

– Det blev en hel industri av att ge ut minsta fragment ur Tolkiens hand. Och det finns paralleller inom musik och konst, hittar man en obetydlig skiss från Rembrandts ungdom är det ­ingen som rycker på axlarna och säger ”det var ju inte så bra.” Alla blir fruktansvärt upphetsade över att ha hittat en ny pusselbit.

För trots allt finns det en djupt mänsklig egenskap, utöver pengatörsten, som oljar maskineriet kring dessa fynd.

– Kodordet för hela det här ganska komplicerade och vitt förgrenade fenomenet är nyfikenhet. Både ifrån fackmännen och ifrån allmänheten. De som ­tyckte om ”To kill a mocking bird” vill ju gärna ha samma ­underbara upplevelse en gång till, det är som med ­alla droger, säger Dag Hedman.

Mer läsning

Annons