Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett decennium av skilda roller

/
  • Tio år på svenska scener. Iso Porovic, skådespelare och även biträdande teaterchef hos Scenkonstbolaget, firar som Spöket på Canterville.
  • Ännu inte särskilt spöklik, men på annandag jul är det dags. Då står Iso Porovic på scenen som Spöket på Canterville. I Sundsvall har han i tio år gjort sig känd i scenens alla roller, men också som regissör, poet som skriver lyrik på två språk - och bland grannarna även som biodlare.
  • På slottet Canterville ska Iso Porovic om två veckor börja spöka som osalig brittisk lord. Efter tio år i Sverige och Sundsvall tycker även kollegerna att han blir mer och mer
  • I Momo eller Kampen om tiden spelade Iso Porovic chefsskurken, den otäcke grå och kedjerökande tidstjuven.
  • Iso Porovic som Robert i Färdknäpp när radhuspaniken slår till som värst.

Om två veckor ska han kliva ur en likkista och hemsöka familjen Otis som Spöket på Canterville. Med oväntat resultat.
Det missförstådda och snälla spöket är nästa skepnad som Sundsvallsborna får möta Iso Porovic i. Det har blivit en del under de tio år han bott här.
Men utanför scenen har han också flera roller. Poet, extrachef, kulturfilosof - och biodlare.

Annons

Läskig grå tidstjuv i "Momo eller Kampen om tiden". Invandrar-Karl-Oskar i Utvandrarna. Känslokall sexköpare i Pleasure. Hygglig relationskrisande lärare i Nadja Dolores.

Nyss en genuin radhus-Medelsvensson i Färdknäpp. Och nu en odöd brittisk lord. Många är de karaktärsdrag som Iso Porovic har mejslat fram på scenen, främst hos Teater Västernorrland men också för Riksteatern.

– I 300 år har spöket på Canterville skrämt livet ur människor. Men nu kommer en familj som inte är rädd och då blir han mänsklig. För första gången träffar han en människa som han trivs med: Virginia, som hjälper honom att slutligen gå till vila. De har ett gemensamt drag: de är båda konstnärliga, säger han.

För tio år sedan kom Iso Porovic och hans familj till Sverige från ett krigshärjat Bosnien. Tio år, då han vid sidan av teaterrollerna också regisserat, skrivit dramatik, spelat in film och tv, gett ut diktsamlingar - varav en, "Den mystika reträtten", på sitt nya språk svenska.

Han blev nyss biträdande teaterchef hos Scenkonstbolaget. Och diverse stipendier har det blivit, både för kulturgärningarna och för det exempel på lyckad integration som han är. Svenska Akademiens teaterstipendium var han till exempel den förste icke-svenskfödde att få. Sannolikheten att en skådespelare som anländer som flykting så snabbt får fotfäste i teatervärlden kan inte vara stor.

– Vi kom till rätt plats vid rätt tillfälle. Men det berodde också på oss: vi skulle inte ha blivit integrerade om vi inte själva velat det och haft kapacitet till det. Språket är nyckeln; med det kommer makt. När man inte kan säga det man vill känner man sig maktlös och ses som en idiot. Då hjälper det inte hur många kvalitéer man har inom sig, säger Iso Porovic.

Själv skaffade han sig språket fort, men har ändå mött fördomar. Många har till exempel reagerat negativt, eller åtminstone med förvåning, när de fått veta att han är muslim. Muslim, invandrare, bosnier - han vet allt om hur lätt det är att sätta etiketter på folk. Men inför sig själv är han skådespelare, rätt och slätt. Och poet, även om han inte skriver så mycket just nu.

– Det finns en punkt i människan där alla konstarter möts; de hänger ihop, är syskon. Teatern omramar dem alla: musik, dans, bild, ljus, projektion, till och med skulptur går igen i scenografi.

– Jag tycker att svenskan är vacker. Hur skulle jag kunna skriva kärleksdikter på den annars? Svenskan är mycket rikare än många svenskar tror, säger han.

Det är ett av de områden där vi tänker för lågt om oss själva, menar han. Å andra sidan har vi kanske väl höga tankar om vår demokrati, som ibland inte är mer än skendemokrati. Iso Porovic är politiskt intresserad och har ställt upp för Miljöpartiet. Och även i naturen ser han paralleller till kulturen.

– För tre år sedan kom det bara för mig att jag skulle skaffa bin. Biet är en metafor för mig som konstnär. Det tar delar av verkligheten och bearbetar dem i sig själv till en annan produkt.

Hans syn på teatern och konsten är därmed inte naturalistens. Konstnären ska inte förmedla ännu mer verklighet - den har ju folk omkring sig ändå - utan något bortanför den. Målet för kulturen och konsten är de magiska ögonblick då individen blir berörd, kommer till insikt, höjs över tillvaron. Stunderna som inte kan förutses, beställas eller garanteras men som ändå tillhör det viktigaste i livet.

Därför tycker han att teatern måste sträcka sig bortanför att leverera de inlärda sanningarna, som vi gärna vill ha bekräftade på nytt.

– Ibland är till exempel tidningen en bättre form för att berätta om jämställdhet än vad teatern är. Teatern ska vara provocerande; den ska ifrågasätta politiken i stället för att gå hand i hand med den. Om den är precis som verkligheten är den ointressant.

Å andra sidan - när han utser en roll som han gillat lite extra under åren väljer han Robert i Färdknäpp: en pjäs där många medelålders nutida svenskar känner igen sig. Kanske gillar han den för att den fortfarande spelas och därmed är levande, menar han. Men - i denna pjäs, som utgår från en sorts realism, öppnas ändå möjligheten för oss att genomskåda och skratta åt oss själva. Därmed går vi bortom den omedelbara verkligheten.

Iso Porovic är särskilt stolt över att så mycket folk i småsamhällen såg Färdknäpp. Även om en by är liten är det rörande när folk går man ur huse till en föreställning.

– Vi har haft fulla hus överallt. I Docksta hade man förberett för 50-60 personer. Det kom 170, och alla fick komma in. Vi har mycket skoj i ensemblen, och får man sådana reaktioner också är man lycklig

Dessutom har Färdknäpp - liksom Teater Västernorrlands barnpjäs Allrakäraste brorsan - fått nationell uppmärksamhet. Kanske blir det turné i södra Sverige under nästa år.

Men Iso Porovic själv då? Är han kvar i Sundsvall om ytterligare tio år?

– Min fåfänga vad gäller yrket har jag redan tillfredsställt. Men Europa är litet och om det skulle dyka upp något intressant någon annanstans, så varför inte?

Men han kan också tänka sig att stanna i bigården; sitta där och meditera under ljusa sommarnätter. Det är ett gott liv. Kanske ett bättre.

Mer läsning

Annons