Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett förändrat skulpturbegrepp

/

Samtida skulptur i Norden 1980-2005 Wanås Slott 29 maj - 23 oktober

Annons
Det har gått 17 år sedan Wanås slott i Skåne började visa skulpturutställningar. Redan från början hade man en klart formulerad idé: att låta konstnärer sätta upp platsspecifika verk i slottsparken. Genom åren har en lång rad av internationellt uppmärksammade konstnärer som Antony Gormley, Per Kirkeby, Miroslaw Balka och Marina Abramovic, uppfört skulpturer och installationer som varit unika för den miljö de visas i.
I år har Wanås utvidgat utställningsytan med flera hundra kvadratmeter. Ett gammalt kostall har renoverats och nyinvigts som konsthall. Med anledning av det visar Wanås en stor skulpturutställning med 44 nordiska konstnärer, som består av verk från både Wanås egna samlingar men också av inlån från bland annat Moderna Museet och Malmö konstmuseum.
Wanås kallar sin utställning âSamtida skulptur i Norden 1980-2005\" - det låter så anspråksfullt att man närmast sätter titeln i halsen. Samtidigt har Wanås som institution en så unik erfarenhet av just skulptur de senaste två decennierna att den på något vis ändå slinker ner.
Att det hänt saker med skulpturen under här tiden framgår med all tydlighet på Wanås utställning. Framförallt har själva skulpturbegreppet kommit att förändras sedan 1980. Om skulptur tidigare var en klart definierad konstnärlig form är den idag snarare ett högst oklart begrepp som mer syftar på någonting tredimensionellt, vare sig detta är statiskt eller rörligt, hänger på väggen eller står på golvet.
Även inom materialvalen syns en tydlig förändring; de klassiska skulpturmaterialen, brons och sten, har ersatts av betydligt mer vardagliga material som papper, vax, tyg, stål, aluminium och inte minst plast.
Ändå tycker jag att den största skillnaden syns ur ett könsperspektiv. Skulptur har traditionellt varit en manlig konstform, men på Wanås är det de kvinnliga konstnärerna som drar till sig blicken. Visst finns det flera intressanta verk av manliga konstnärer, som till exempel Ulf Rollof med sina 365 livbåtar i bivax, men sett ur det historiska perspektivet överskuggas de klart av de kvinnliga konstnärernas sätt att plötsligt placera in konsten i ett socialt sammanhang.
Marianne Lindberg-de Geers verk âJag tänker på mig själv - med kropp\" är ett lysande exempel på det, två skulpturer i brons som föreställer konstnären själv som bulimiker och som anorektiker.
Det är också kul att få möjlighet att se Stina Ekmans legendariska installation âGitter\", på gården utanför kostallet. Installationen markerade Stina Ekmans genombrott och uppfattades på 80-talet som ett fullständigt banbrytande konstverk i sitt sätt att utmana den etablerade skulpturtraditionen.
Störst intryck på mig gör däremot Monika Larsen Dennis marmorskulptur âKyssen\", som är en helt ny bearbetning på Auguste Rodins klassiska skulptur med samma namn. Till skillnad från Rodin, som skulpterade två kroppar som möts i en kyss, har Larsen Dennis skulpterat det negativa rummet i samma kyss, det vill säga allt som inte är de två kropparna. Istället för en man och kvinna, finns det i Larsen Dennis verk tomrummet efter en man och en kvinna.
Hennes skulptur kan verka som en oskuldsfull parafras på Rodin. I själva verket är den motsatsen; en offensiv, feministisk attack på en skulptör som hade en krass kvinnosyn. Den fungerar lite grann som när dansband spelar sönder Beatleslåtar och gör det omöjligt att höra originalet igen. Monika Larsen Dennis âKyssen\" gör samma sak med Rodins âKyssen\", fast på ett medvetet sätt - man kan aldrig se den igen med samma ögon som förut.
Wanås sommarutställning är väl värd ett besök. Förutom utställningen med nordisk skulptur, lockar även skulpturparken och den permanenta installationen av Ann Hamilton.

Mer läsning

Annons