Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett kvinnoliv inom arbetarklassen

BOK
Rut Berggren: Tänk att det är år 2000. Atlas.

Annons
En gång hade hon faktiskt bestämt sig för att bränna sina dagböcker.
Det var, med en för henne typisk exakthet, den 16 augusti 1967 och hon var 49 år.
Som tur var kom hon på andra tankar.
Dagböcker är det visserligen ingen brist på. Men dagböcker skrivna av kvinnor ur arbetarklassen finns det inte många av i vår litteratur.
Nu är Forsbackafödda Rut Berggren förstås ingen alldeles typisk arbetarkvinna eftersom hon kan titulera sig både fil dr och författare, men vägen dit har varit livets hårda skola och alls ingen spikrak akademisk karriär.
Inledde sina högre studier gjorde hon först som 55-åring och när hon disputerade 1987 på en avhandling om Kata Dalström hade hon redan med råge kvalat in som folkpensionär.
Men även om hon sen dess både hunnit med en biografi över samma Kata och skildrat svensk bergshantering är det nog först som dagboksförfattare hon nått den riktigt stora läsekretsen.
I "Erikas dagbok" (2001) - en tegelsten på över elvahundra sidor som från läsbekvämlighetssynpunkt helst fått vara två - får vi följa henne, lätt förklädd, som piga, ensam småbarnsmor och lokalredaktör genom passioner och besvikelser fram till slutförda universitetsstudier. Samtidigt är det en berättelse om folkhemsbygge och svenskt nittonhundratal där det djupt privata hela tiden vävs ihop med bildningskamp och politik.
Proportionerna är möjligtvis lite annorlunda men receptet detsamma även när fortsättningen nu tar vid i slutet av åttiotalet.
Priser och vardagsrutiner bokförs lika noggrant som avgångstider och bemärkelsedagar, samtidigt som det storpolitiska skeendet alltid är närvarande, på Balkan eller här hemma.
Då Göran Persson installeras som ny partiordförande passar Rut alias "Erika", typiskt nog, på att byta jord i blomkrukorna medan hon lyssnar på hans tal.
Något knastrigt protokoll blir det på det sättet aldrig. Faktaupplysningar varvas med måltider som får det att vattnas i munnen och när det hängs tvätt i bra torkväder blir det nästan sensuellt.
Med höstligt vemod konstaterar hon att sista prästkragen vissnat men när gamle utrikesministern Torsten Nilsson dör får han göra det oförlåten. Glömma har Rut svårt för, särskilt hur s-regeringen sölade med att ta ställning under Vietnamkrigets dagar.
Att hon själv har trotskistiska Internationalen som huslektyr och trivs bäst på barrikaderna gör hon ju ingen hemlighet av.
Inte utan självironi konstaterar hon samtidigt, den 16 april 1993:
"Jag gjorde något radikalt, struntade i att städa".
Det finns många pärlor av den sorten att lyfta fram:
"Min oro dämpade jag genom att dammsuga lådorna i köket". (23 februari 1998).
Åldrandet, med sina krämpor och led som glesnar, kastar sina ofrånkomliga skuggor över denna till formatet betydligt behändigare dagboksvolym som också kan kallas scener ur ett ibland knakande men tydligen ändå hållfast äktenskap.
Eller inblick i en författarverkstad där hushållsbestyren inkräktar på utrymmet och nonchalanta förläggare, slarviga recensenter och oförstående anhöriga förmörkar himlen. Alla portar är sannerligen inte öppna bara för att man kan kalla sig fil dr och redan fått ett par böcker utgivna.
Ett litet problem i sig är att det ibland är svårt att hålla i sär vem som är vem i myllret av verkliga eller fingerade namn. Något slags släkttavla till läsarens hjälp hade faktiskt inte skadat.
Själv håller hon ordentligt reda på det mesta. Försummar inga årsdagar, vare sig det handlar om tyskarnas överfall på Norge 1940, mordet på Palme eller hennes egen ankomst till västerbottniska Hörnefors den 1 september 1954.
Nya familjeband och över ett halvsekel i Västerbotten senare är det dock fortfarande hembygdens klockor som ljuder inom henne. Helgmålsringningen hemma "på Bruket" vill hon inte missa även om hon måste höra den i telefon...
När andra klockor via teve sen ringer in ett nytt årtusende på nyårsnatten sätter hon själv, nu över åttio, även punkt för ett sekel som hon så personligt belyst sju årtionden av.
Kärlek har det varit och politik, ett ständigt vardagligt slit men också glada stunder och drömmar om en bättre framtid. Så kunde ett kvinnoliv inom arbetarklassen te sig under vårt nyss tilländalupna nittonhundratal.
Den påminnelsen kan vi och kommande generationer tacka Rut Berggren för.
Hade hon bränt sina dagböcker i stället hade vi vetat mycket mindre.




Mer läsning

Annons