Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett maktspel om mord och moral

/

Romasteatern/Riksteatern: Hamlet av William Shakespeare. Översättning: Britt G Hallqvist. Regi, bearbetning, scenografi: Lars Norén. I rollerna: David Dencik, Lil Terselius, Lo Kauppi, Iso Porovic, Per Burell, Scott Ackerman, Suzanna Dilber.

Annons
Allt är avskalat, utmejslat, stiliserat när \"Hamlet\" spelas i klosterruinen i Roma på Gotland denna sommar. \"Två världsdramatiker\" möts står det i reklamen: William Shakespeare står för underlaget, Lars Norén för utformningen. Litet av teaterhändelse är det. Och sommarspelet får fortsättning hela hösten när uppsättningen åker på Riksteaterturné (till Sundsvall i november).
Det är fascinerande i det gotländska sommarmörkret. Norén börjar så sent på kvällen att dagsljuset försvinner och vanlig scenbelysning kan användas efter paus. Han bryter också mot Romatraditionen att låta ruinen vara enda scenografi; här skärmas det av med stora svarta skärmar som skjuts fram och tillbaka och gör scenbilden koncentrerad.
Så är Noréns hela regiidé. I hans \"Hamlet\" är det mesta bortskrapat. Språket finns, i Britt G Hallqvist tolkning, här och var förstärkt av mer aktuella tonfall. Kostymerna är mer antydda än individuella, som ska karaktärerna framträda mer genom ord och handling än yttre igenkänning.
Detta är ett maktspel om mord och moral. David Denciks Hamlet beskylls för att vara galen men är det knappast. Han är en hämnare med moraliskt uppdrag att vrida tiden rätt och straffa syndarna som vridit den ur led.
Vålnaden är en spegelbild av brodern som tagit hans liv, kungakrona och hustru. Drottningen är mer aningslös än beräknande, också hon ett offer för maktspelet vid danska hovet.
Ofelia är mitt i ett ungdomsuppror när hon förälskar sig i Hamlet. Och en stund liknar det mer ett norénskt familjehelvete än blodig shakespearsk dramatik.
Det är dramatiken och konflikten Norén skrapat fram i Shakespeares text, strukit mycket, koncentrerat mycket. Allt är konflikt. Men märkligt nog får den sin upplösning i en nästan otydlig dödsscen. Det är som har alla redan blivit dramats offer när det är dags att verkligen dö.
Detta är möjligen ett problem med Noréns \"Hamlet\"-uppsättning. Den är på samma gång närmast övertydlig i sin dramatik och så avskalad att själva dramatiken blir oåtkomlig, åtminstone tidvis otydlig. Här finns ingen undertext; personerna är mer brickor i det dramatiska spelet än levande människor.
Det är mer dramat än dramatiken som gestaltas.
I sig är det intressant, om än med risk att Shakespeares mest berömda teaterstycke reduceras till en blodig actionhistoria. Kanske är det just vad Norén tänkt. Han, en \"världsdramatiker\", är inte den som behöver knäfalla inför den store engelske barden. Han gör som det behagar honom. Han gör med \"Hamlet\" som han gjorde med Ibsen i \"Lille Eyolf\". Då skalade han bort naturalismen, här skrapar han fram själva dramat i relationen mellan människor, utan att det får förklaring och orsak i människorna själva.
Tydligast i David Denciks Hamlet. Han går på dramatiskt högvarv från första stund; sedan han mött sin mördade faders vålnad reduceras han till inget annat än hämnare.
Är han galen som kungen påstår? Nej, knappast; han reagerar närmast normalt och moraliskt riktigt när han hämnas sin fars mördare och förskjuter den moder som övergivit allt för makten och äkta bädden.
Denciks gör i sig en utmärkt Hamlet, och det är själva regiidén att han ska vara mer ett den moraliska rättvisans verktyg för något slags högre moralisk makt? än den som av mer känslomässiga skäl vill hämnas den far han älskade.
Och kungen? Han som hällde gift i sin broders öra, övertog hans kungakrona och äktade hans änka vilken roll har han i dramat. I Iso Porovics kraftfulla agerande blir kungen en mer sammansatt person än Norén kanske tänkt sig. På samma gång maktmänniska och ångerfull syndare. Märkligt nog blir det mer kring kungen än Hamlet spelet rör sig. Framför allt är det Porovics förtjänst. Han har ett sätt att dominera scener där han förekommer som har uråldrig kunglig auktoritet. Men också en mörk sida: att han fått sin värdighet genom ett brodermord.
Lil Terselius drottning är svårare att placera i maktspelet, just därför att hon tycks märkligt oberörd av vad som hänt. För henne är ställning och makt själva livsvillkoret. Utan ett uns tvekan äktar hon den man som tagit livet av hennes make och förskjuter sin son när han vill hämnas detta dåd.
I all sin medvetna aningslöshet är Terselius drottning, på ett litet skrämmande vis, ändå magnifik.
Dramats verkliga offer är Lo Kauppis Ofelia. Henne drabbar Hamlets uppvaktning som olycka, mot allt rasar hon med en intensitet och hetta som förbränner henne. Hon är det mänskliga irrblosset i detta drama, något annat slut än självmordet väntar henne inte.
Annat än dubbelroller. Per Burell gör en magnifik och roande scen av de två dödgrävrna, på egen hand, och en lismande Polonius, likt en sinnebild av alla underdåniga hovbetjänter. Scott Ackermann är en rasande Laertes, Suzanna Dilber en märklig anonym Horatio. Plus ett par andra roller, tillsammans utmärkta som Rosencrantz och Gyldenstern.
Som dramatik är det utmärkt och skrämmande när mörkret sänker sig över klosterruinen. Möjligen sker det dock till priset av Shakespeare själv: så avskalat, renskrapat och stiliserat att av det mänskliga dramat om mord, svek och hämnd blir ett teatralt spektakel i tidens anda. Där mycket händer, konflikterna \"trampar varandra i hälarna\" och allt vi fått se är två världsdramatikers möte en svensk sommarkväll.

Mer läsning

Annons