Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett nytt sätt att se världen

Erik Lundqvist i Sundsvall är 22 år gammal. Men inuti är han 2 år.
Hans syster Anna är fotograf och har nu gjort en bok om hur Erik ser på världen.
Med den vill hon utmana oss att anlägga ett nytt synsätt och inte vara så förtvivlat rädda nästa gång vi möter en funktionshindrad.

Annons
"Happy puppet children" var den engelske barnläkaren Harry Angelmans namn på en grupp utvecklingsstörda barn som saknar en bit av en viss kromosom. Barnen är glada, pigga, ljusa och blåögda, rör sig knyckigt och utvecklar vanligen inget språk.
Anna Lundqvist, fotograf från Sundsvall och från och till medarbetare i Sundsvalls Tidning, har sett Angelmans syndrom på nära håll hos sin lillebror Erik. Just nu går hon in i slutfasen i sin utbildning till formgivare vid Berghs School of Communication och valde att göra sitt examensarbete i form av en fotobok.
Där presenterar hon bilder av världen som den (troligen) ter sig i Eriks ögon, tillsammans med korta bildtexter. Syftet är att visa oss andra vad som är viktigt för honom, så att vi kan förstå och kommunicera. Nästan all litteratur om utvecklingsstörningar utgår nämligen från ett medicinskt perspektiv.
De vänder sig till anhöriga och läkare. Med min bok vill jag utmana människor att se världen med nya ögon, säger Anna Lundqvist.
Hon har inte bara utgått från sin egen relation till Erik utan också tagit hjälp av andra som står honom nära, inklusive en medicinsk specialist. Erik själv har bistått med sin ordlösa kommunikation.
Han visar känslor och har ett utarbetat kroppsspråk. Om han vill se på tv hämtar han tv-dosan, och om jag då gömmer den för honom blir han sur, säger Anna Lundqvist.
I boken har hon valt ut några ord som hon bildsatt och tolkat utifrån Eriks perspektiv. "Frihet" för honom kan vara något så konkret som att kunna gå ut och in som han vill, sätta sig i gungan och njuta av magpirret.
Handikapprörelsen har visat stort intresse för boken för att den utgår från den funktionshindrades perspektiv, inte från någon anhörigs. Och Erik tillhör de glada, de som inte bekymrar sig så mycket. Men Anna Lundqvist vet, bättre än många, att kunskap om ett funktionshinder inte automatiskt ger kunskap om ett annat.
Jag arbetade som assistent åt en cp-skadad tjej, och det hände att folk frågade mig vad hon heter fast hon själv förstår precis allt. När jag möter en funktionshindrad brukar jag se honom eller henne i ögonen och säga hej, och av den feedback jag får vet jag hur jag ska bete mig, säger hon.
Och tanken finns - måste alltid finnas - att de som beter sig klumpigt gör det av rädsla, inte elakhet. Det är den rädslan hon vill skrapa bort lite av med sin bok.

Mer läsning

Annons