Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett P.S. till sommaren

Annons
Så slutade sommaren som den brukar, med det sista \"Sommar\" i radion och det stora vemodet väller in.
I söndags var det, som det brukar, Lars Ulvenstam, vemodets mästerlige uttolkare, åldrandets och den väntande dödens skildrare. Ulvenstam har gjort detta till poesi och stor konst; ingen kan som han visa hur sommaren slutar och den långa hösten snart är här och sedan vinterns vithet. Det är som livet: det blommar, det vissnar, det dör.
Ulven skulle nog aldrig kunna skriva en ljus vårbetraktelse. Utan vemodet blir det pekoral.
Som vanligt, också denna gång, berättade han om människor, äldre mest, de som sitter i dödens väntrum. En cirkusryttarinna uppväxt i Sundsvall, 94 år gammal sitter hon på ett på ett ålderdomshem i Sumpan han säger Sumpan, hellre än Sundbyberg och inväbntar dödens med ljust sinne, nöjd och glad med det liv som varit. Det enda hon sörjer är djuren som dött, papegojan som sörjde och svalt sig till döds när maken gått bort.
På sådana berättelser svenskt arbete och liv är Ulvenstam en mästare. Liksom i sättet att formulera sig, ett språk så vackert att det nära på blir hjärtskärande. Och så olikt mycket annat denna \"Sommar\", programmet som en gång var nöje och upplevelse att lyssna till Pär Rådström gjorde drygt tio program en av sina sista somrar, och minns Ehrenmarks alla berättelser om sommarstugan men nu blivit något slags kändisparad. Alla som på något vis uppmärksammats under året som gått från idrottsfolk till olycksoffer, för att inte tala om popsångare kallas in som \"Sommar\"-pratare. Om de har något att prata om betyder mindre: det är namnet som ska locka lyssnare.
Det ingår säkert i radiochefen Peter Örns idé om att utveckla public service-radion.
Radio ska inte längre görtas av Sveriges Radios medarbetare; de ska administrera inköp av frilansproduktioner. Problemet är möjligen viket den forne politikern Örn tycks okunnig om att det inte finns så många frilansare som sysslar med seriös radio, sådan som sänds i P1 och P 2. Bland annat av det skälet att seriös radioproduktion bara har en möjlig köpare Sveriges Radio.
Men på Ulven har inte Örn givit sig, inte ännu. Så ännu en stund, som vemod, dröjer sig sommaren kvar i minnet av Ulvenstams alla berättelser och betraktelser över livets och årstidernas förgänglighet.
Också annat är förgängligt. Som den gamla landsbygden.
En påminnelse om den visade tv samma kväll Ulvenstam avslutade sommaren, Lars Molins \"Potatishandlaren\". En bagatell, inte mycket mer än en rolig historia, som ändå skildrade några människoliv och ett stycke snart helt bortrationaliserad landsbygd.
Så äkta, in i varje sup av det hembrända; så nästan påträngande i sin vardagliga närgångenhet. Och så lätt att känna igen, ty så här är det eller var det alldeles nyss, när Molin gjorde sin film.
Då gick en gammal, småilsken hemmansägare hemma på gården med den hemmavarande dottern och önskade henne bortgift eftersom gården krävde en karl. Och potatishandlaren, han som bott i Stockholm, var oäkta son och nu bor ovanpå Ica, dyker upp och är precis vad den gamle bonden väntat på.
Så korkar han upp ännu en saftflaska med det hemgjorda, dottern och potatishandlaren hamnar i säng och fastnar bokstavligen för varandra.
Skildrat med sådan humor, sådan blick för detaljer, så äkta; och med litet av Ulvens vemod.
Och så långt så milslångt från den ytliga, halvsanna veckotidningsbild av svensk landsbygd som uppställdes som mästerverk när Colin Nutley drog till Änglagård. En minut Molin är mer äkta svensk glesbygd och bondland än timvis av Nutleys tillgjorda realism.
Men morgonen efter den dag sommaren tycktes ta slut glittrar solen på havet och det är så förunderligt vackert att Ulvenstams vemod och hemmansägarens hembrända blir en aning overkliga, för ännu en eller annan sommardag.

Mer läsning

Annons