Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett smärtsamt, roligt solo

/
  • Staffan Göthe hos Teater Västernorrland: Ingrid Wallin och Emma Berg i

TEATER Teater Västernorrland: Arma Irma av Staffan Göthe. Regi: Åsa Ekberg Kentros. Scenografi och kostym: Helena Weegar. I rollerna: Ingrid Wallin, Emma Berg.

Annons
Irma står vid fönstret, ser ut på den ännu inte inglasade balkongen, bort mot den blinkande fyren Död mans grund. Hon väntar på Finlandsbåten som inte kommer. Under tiden korkar hon upp tre flaskor champagne, dricker en skvätt ur varje; försöker lyssna på musik men störs ideligen av telefonens skrikande signaler. Hon svarar inte.
Det är sen kväll och stackars Irma har inget annat att göra än minnas sitt liv, tänka illa om en väninna, grannen och två äkta män; i väntan på Finlandsbåten som varit oå kryssning, med dans och räkfrossa.
En glimt av svensk vardag, förvandlad till en knappt timslång monolog av Staffan Göthe; en monolog med två roller, en talande, en stum. \"Arma Irma\" kallar han stycket; sedan i går kväll spelar Teater Västernorrland enaktaren på Konsertteatern.
\"Arma Irma\" är som andra av Göthes pjäser: den svenska samtiden avlyssnad. Inga stora åthävor, inga djupa konflikter. Göthe rör sig i vardagslandet, med fin känsla för dess människor, deras tankar, känslor och drömmar. Irmas monolog är på sitt vis djupt tragisk, som ett tillstånd mellan ensamheten och demensen.
Allvar finns i Göthes pjäs men han formulerar det med humor. Så gör också Ingrid Wallin som spelar rollen, med lätt assistens av den tysta tjänarinnan Emma Berg. Litet vidlyftig är hon, en stund rena Papphammar, rolig ofta, så underhållande som krävs av den som ska behärska scenen ensam.
Men under finns en isande insikt om ensamheten, livet som gått och strax är förbi, minnen som bittra påminnelser om andra tider. Ingrid Wallin gör det gripande, mitt i det underhållande.
Och regissören, Åsa Ekberg Kentros, har fint avlyssnat de hisnande djupen i Göthes lätt absurdistiska situationsbild av en ensam kvinna, mitt i nattens mörker, utan annat att hoppas på än att Finlandsbåten dyker upp där ute i gattet.
Det är en smärtsam liten monolog. Men mycket rolig. Och Ingrid Wallin förbereder sin sorti från den teater hon tjänat längre än de flesta i Sundsvall med en vacker soloföreställning hon nog njuter av, lika mycket som publiken.

Mer läsning

Annons