Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett värdigt farväl av Philip Roth

/

BOKRECENSION: Kristian Ekenberg läser Philip Roths sista roman, "Nemesis", och konstaterar att författaren kan vila ut nöjd.

Annons

När en av de stora elefanterna tillkännager att han har skrivit sin sista roman, kanske man hade förväntat sig någonting köttigare – någonting som ligger tyngre i knät – än Philip Roths ”Nemesis”. Men de 230 sidorna ska inte förleda en att tro att det är en tunn roman. Den ser bara så ut.

Att ”Nemesis” har blivit annonserad som veteranens sista bidrar till intresset, åtminstone för min egen del, på samma sätt som jag återvände till pratshowvärden David Letterman när han efter många långa år bakom skrivbordet bestämde sig för ett utdraget farväl.

Om Philip Roth har gjort sig känd för en frän författarröst, är hans sista roman snarare en dämpad och melankolisk miniatyr. Ett ensamt tomtebloss snarare än hela fyrverkeriet.

Hans fyra nätta romaner i karriärens avslutning kan ses som en helhet, och medan jag ställde mig tämligen förbryllad inför ”Indignation”, vinner ”Nemesis” långsamt över mig på sin sida. De sista sidorna är jag övertygad om att romanen är ett värdigt avsked.

På ytan är polio ämnet för ”Nemesis”, den skräckinjagande sjukdomen som förlamar främst barn och kan leda till döden; under ytan är det en roman om en ung mans pliktkänsla och hur den trasar sönder hans liv.

Bucky Cantor arbetar som fritidsledare i Newark den infernaliskt heta sommaren 1944. Barn efter barn faller offer för polion, tynar bort i järnlungor medan föräldrarna bara kan se på med förfäran. Botemedlet mot sjukdomen kan anas vid horisonten, men ännu är polio en sjukdom med fasansfulla konsekvenser.

Dålig syn hindrar Bucky Cantor från att strida vid sina vänners sida i Andra världskriget. Han lever med känslan av att ha kommit billigt undan, och skolgården blir hans Normandie, hans plats att offra sig för ett högre ändamål. Sjukdomens mysterium, hur den sprids och varför, är central i boken. Alla är en potentiell smittbärare.

När Bucky Cantor får en möjlighet att ansluta sig till sin fästmös sommarläger långt från poliokrisens Newark tar han den, även om det dåliga samvetet äter honom inifrån. Men när det första fallet polio drabbar sommarlägret faller hans värld samman. Är det han som är ormen i paradiset?

Citatet på bokens baksida är talande för romanens kärna: ”Ibland har man tur och ibland har man det inte. Varje levnadsöde är en tillfällighet, och redan från början, vid befruktningen, beror allting på slumpen – det oförutseddas tyranni.”

Nog finns det värme i de avskedsord som Philip Roth lämnar efter sig, men det är ett varmt hjärta i ett kallt universum. Bucky Cantor straffar sig själv och försakar det han älskar för att sona ett diffust brott mot plikten, mot vad som förväntades av honom och vad han förväntade av sig själv.

I dag ter sig denna pliktkänsla måhända som en fornlämning, och det är inte förvånande att romanen är skriven av en författare född 1933. Kan unga läsare i dag förstå Bucky Cantors uppslukande pliktkänsla?

Kanske är det så att hans tragedi blir större av att man inte till fullo kan förstå anledningarna till varför han så dramatiskt slänger bort sitt liv. Det är som en riddarballad där hjälten offrar sig för någonting som inte går att begripa utanför den specifika hederskulturen.

”Nemesis” är måhända inte ett av de verk av Philip Roth som kommer att spikas upp på evighetens vägg. Men det är en roman som får mig att uppriktigt vinka farväl med saknad i vetskap om att det nu är över.

Mer läsning

Annons