Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Evanders privata höstbok

/

BOK Per Gunnar Evander: I min ungdom speglade jag mig ofta. Bonniers

Annons
Per Gunnar Evander är det vardagliga saktmodets krönikör i svensk samtidsprosa; inte mycket händer i hans berättelser, sällan stor dramatik. Hans stil är eftertänksam och enkel, kristallklar i språket. Det skimrar också om det vardagliga.
Hans litterära värld är oftast hans egen. En skugga av Gästrikland och halvt insomnade små samhällen faller över många av berättelserna. Han kan förefalla dyster, rent av tråkig ibland men är det inte: där finns en stilla, halvt omärklig humor som lyser upp vardagshistorierna.
\"I min ungdom speglade jag mig ofta\" kallar han den bok han ger ut i dag, svår att genrebestämma: kanske roman, kanske självbiografi, möjligen en tanke- eller dagbok. Det är nu inte så väsentligt. Evander har skrivit sin mest personliga bok. Här finns han inte förklädd till romangestalt. Han är sig själv.
Det är en nästan privat berättelse; som läsare kan man ibland känna sig påträngande. Men det balanseras mycket vackert med det eftertänksamma ljus som faller över dessa sidor om en lätt åldrad författare som lever sitt stillsamma liv mellan drömmen och sorgen.
När han betraktar sig själv i berättelsens spegel blir Evander mycket personlig. Han berättar om samtal med en god vän, en kyrkoherde emeritus, med en annan han får hyra en stuga i Kolmården av. Där utspelas det mesta av berättelsen.
Berättelse och berättelse, det kan diskuteras. Mer funderingar, gamla dagboksblad han påminner sig, små samtal med en och annan granne och en något förvirrad polis på jakt efter en inbrottstjuv. Av lösa delar gör Evander vad han i berättelsen försöker göra: han skapar en liten roman, inte mycket till handling, mer som ett tillstånd.
Ständigt kommer minnena tillbaka, det starkaste av den älskade dottern Andrea, dödad i en trafikolycka nästan tio år tidigare. Hennes bild ser han i vattnet när han står på bryggan i Bärsjön; han räknar dagar efter hennes död, år, månader, dagar. Andrea som aldrig hann bli vuxen och nu finns i en annan värld och i pappas minne, liksom hans föräldrar dyker upp i hans nattliga drömmar.
En dag, i desperation försöker han göra sig av med alla sina dagboksblad och sina anteckningar; han tar den rangliga plastbåten (\"äggskalet\") och ror ut på sjön, strimlar sönder varje pappersbit. Men hamnar själv i vattnet när han strör ut sina minnen över det. Han är nära att drunkna men räddas av grannen Eskil. Och hamnar på sjukhus, för märkliga samtal med en kurator, halvt inleder ett förhållande med en kvinnlig läkare som inget säger. Att berätta sådant är Evanders specialitet: den alldeles obegripliga vardagligheten, samtal som irrar omkring, ord aldrig blir utsagda.
Med den enarmade gamle byggnadsarbetaren Eskil ror han ut på sjön för att fiska men får aldrig något. Men Eskil ställer frågor om hans liv och hans skrivande som både gör honom omtumlad och medveten. Över skildringen av deras halvt ordlösa vänskap faller ett vackert ljus.
Under tiden kommer hösten allt tydligare till stugan och Bärsjön. Evander minns några förhållanden, Andreas mamma, en kvinna som bedrog honom. Då knarrar det i berättelsen när han tar några snedsteg in på det mest privata.
Hösten är hans årstid men tiden i stugan är snart slut; han kysser Eskil till avsked och reser hem till tvårummaren på Skeppargatan. Och mild höstsol faller över berättelsen om Per Gunnar Evanders liv och kärlek och sorg.

Mer läsning

Annons