Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fantasy med gråskala

Annons
Eragon
Christopher Paolini
Bonnier Carlsen 2005

Fattig pojke slits från bondgården till ett högre öde, upptäcker med äldre mästares hjälp sina förmågor, tränas i trolldom och stridskonst, och inser att hans öde som den utvalde är att krossa Ondskans Imperium. På resan finner han sig själv, går från barn till man.
Läst det förut? Ja. Den messianska historien finns i snarlika varianter i många av de mest framstående fantasyverken: J RR Tolkiens Sagan om Ringen, David Eddings Belgariad, Ursula K LeGuins Övärldentrilogi, JK Rowlings Harry Potter, liksom i science fictionfilmer som Stjärnornas Krig och Matrix. I Eragon berättas den ännu en gång. Den amerikanska bästsäljaren som nu kommer på svenska är den första delen i en tänkt trilogi och guppar alltså tryggt i genrens mittfåra.
Christopher Paolini nöjer sig dock inte med att återberätta denna ur-historia. Han stjäl också många detaljer. Språk och namn är fornnordiska uppblandat med Tolkien-alviska - det är ingen slump att hjälten Eragon heter nästan som Sagan om Ringens Aragorn. Trolldomen påminner om Övärldens namnmagi, en magisk katt om Krumben i Harry Potter och Eragons läromästare hämtar drag från Obi Wan Kenobi och Gandalf.
En viss osjälvständighet får man acceptera inom genren, det är nästan ofrånkomligt och mycket, mycket vanligt - paradoxalt nog eftersom fantasyn i teorin skulle medge enorma friheter. Men det här är nog något slags rekord.
Med tanke på att Paolini bara var 15 år när han började skriva boken är dock mycket förlåtet. Särskilt som det trots allt är en rimligt välkonstruerad intrig och en undan för undan allt mer spännande historia - trots sin barlast och trots sitt ibland löjligt högtravande språk i stil med "de korpsvarta lockarna inramade ett par ögon som glänste med tvingande kraft".
Paolini klarar alltså att berätta en historia som vi redan på det stora hela anar hur den ska förlöpa och hur den ska sluta. Det är inte så illa. Men det mest intressanta är det han tillför. Draken Saphira ÄR till exempel en svåremotståndlig bekantskap. Där många andra författare antagligen skulle ha skrivit fram en mäktig och främmande varelse gör han gör henne istället skamlöst gullig, verbalt (och naturligtvis fysiskt!) slagfärdig, lojal och rolig och låter henne på en gång vara lekfull sällskapshund, insiktsfull kamrat och beskyddande mamma för Eragon.
Men han bryter också försiktigt upp den så vanliga helt svartvita världen, där de onda är uronda och de goda supergoda, och närmar sig istället ett mer komplicerat politiskt spel, där de allierade på den "goda" sidan alla spelar sina egna maktspel och försöker använda Eragon för sina egna syften. Här finns till och med en rätt tydlig samtidskoppling.
Den onda makten kallas "Imperiet". Den goda och mäktiga ledaren för motståndet heter Ajihad. Han har med sina män gått i exil till ett dolt grottsystem. Se där hur Al Qaidas spöke dyker upp till och med i en amerikansk säljsuccé! Och på den goda sidan!
Om Paolini i de kommande två böckerna fortsätter på den vägen och lyckas ersätta föreställningen om gott mot ont med en lite mer grådaskig värld har han gjort fantasyn en tjänst.
Om inte så är det fortfarande snabbläst underhållning för dem som vuxit ifrån Harry Potter men inte är redo för Sagan om Ringen.

Mer läsning

Annons