Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fartfylld sorgesång

Annons
Robert Kangas:
Den förbannade turen
(AlfabetaAnamma)

Ända sedan debutromanen Rötmånad (1989) har Robert Kangas intresserat sig för motsättningen mellan land och stad. Eller mellan de som stannat kvar och den som dragit iväg. De manliga gestalterna dominerar och de präglas av stillastående och rastlöshet, aggressivitet och (själv)förakt.
Det är också ett författarskap där allt trappas upp: antagonismen, hoten, våldet. Brutaliteten från föregångaren, Indrivaren (2001), går omedelbart igen i Den förbannade turen, författarens åttonde roman och nionde skönlitterära verk. Två torpeder kapar Gunnars lillfinger. Även här handlar det om en skuld som skall drivas in.
Kompositionen är växelsångens. Kontrahenterna ett tiotal drar detaljerade monologer där åtbörderna och tugget låter ana villkoren och världen, dit de ändlösa skogarna, myrarna och kalhyggena hör i samma utsträckning som bären, dunkarna med hembränt och älgjakten. Detta Värmland är inte Göran Tunströms.
Konsekvent skrapar Kangas romanen ren från charm och överbyggnad, kulturens och andens, för att låta basen framträda horisontellt, i svart ekonomi och grå vardag. Glesbygdsskildringen saknar denna gång romantiskt försonande drag och det enda alternativet till den slutgiltiga stagnationen tycks vara en storskalig modernisering av kriminaliteten.
Växelsången till trots kan Gunnar på goda grunder kallas centralgestalt. Han representerar den typiske utbrytaren hos Kangas: lite lättsinnig och vek, en drömmare med högtflyende planer. Hans resa har inte gjort halt vid de gängse metropolerna, Arvika och Karlstad, utan fortsatt ända ner till Göteborg. Och han har de facto upplevt framgång, som herrtidningsfotograf.
Med fingret borta och gangstrar i hälarna styr han kosan till det föraktade föräldrahemmet, genomsyrat av tristess och konvention. \"Gustav går i skogen och jag står vid spisen\", som modern säger. Hon heter Svea Svensson och det är bara alltför frestande att inläsa en symbolisk betydelse i namnet.
Men ur knipan kan \"gubben\" inte hjälpa Gunnar. Liten får stå till en numera lätt ålderstigen barndomspolare som medan han drömmer om en kvinna fixar sprit och trixar med bilar. Snart utvecklas romanen till en desperat roadmovie med ett bokstavligt lik i lasten och vapenladdade situationer som föder nya på löpande band. Med bara en lätt vridning på berättandets ratt hade det hela kunnat landa i dråplig komedi.
Mot den utvecklingen talar två faktorer: författarens uppenbara förtjusning i action och, inte minst, ambitionen att avslöja lanthandlarens lukrativa affärer, som också är själva västvärldens: handeln med kvinnor från öst, här Baltikum och Moldavien. Pressmeddelandet förtäljer att en filmatisering planeras av nämnda \"Indrivaren\". Det kan inte uteslutas att Kangas under den nya romanens tillkomst haft filmens krav på händelserikedom för ögonen.
Även om en del språkliga nyanser offras längs färden, måste man säga att romanen har ett med inhemska mått mätt ovanligt driv och flyt. Samtidigt som den aldrig ger avkall på grundtemat: sorgesången över Sverige.

Mer läsning

Annons