Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Feldt och makten

/

BOK Kjell-Olof Feldt: Min väg till politiken. Ekerlids förlag

Annons
Arrogans och strävan efter makt. Två egenskaper som karaktäriserar politikern Kjell-Olof Feldt. Åtminstone om man ska tro honom själv i den tredje och avslutande memoarboken. Den börjar 1950 när Feldt kommer till Uppsala för universitetsstudier, ett enormt steg för den fattige arbetargrabben. Den slutar med valförlusten 1976.

Boken handlar alltså om tiden mellan ungdomsåren som avhandlades i Det blev ingen storväst och Alla dessa dagar, som vållade stort rabalder när den kom inför valrörelsen 1991 och behandlade tiden i regeringen 1982 - 1990.

Feldt hade inga tankar på en politisk karriär när han kom till Uppsala och anslöt sig med tvekan till socialdemokraterna. Det tycks ha varit journalisten Herbert Söderström som övertygade honom. Inte ens de första åren som tjänsteman i finansdepartementet tänkte han sig en politisk bana.

Han beskriver sin karriär med distans och humor och ägnar stort utrymme åt sin mångårige chef i finansdepartementet, Gunnar Sträng. Sträng var en bra chef, lyssnande men envis.

Under den annalkande ekonomiska krisen i början av 70-talet uppstod en klyfta mellan dem. Allt fler i regeringen, Feldt hade då blivit handelsminister, menade att Sträng tappat greppet om ekonomin. Den ständiga starka tillväxt som rått i två decennier var bruten. Arbetslösheten steg till skyhöga 2,5 procent (!). Men Sträng vägrade att satsa på nya jobb i kommuner och landsting och hänvisade till den kommande konjunkturuppgången som skulle sluka de arbetslösa inom kort.

Sträng hotade att avgå. Ska han få göra det frågade Palme regeringsveteranen Aspling och nykomlingen Feldt. Om han vill så ska han väl få göra det sa Feldt som medger att han nog såg sin chans. Men Sträng satt kvar och i efterhand ger Feldt Sträng rätt. Hans politik var framsynt och riktig trots att många ekonomer tyckte annorlunda.

En var Assar Lindbeck som kritiserade Sträng för att vårda budgetsaldot mer än samhällsekonomin, när arbetslösheten steg. Sträng kallade sådana som Lindbeck \"andens lättmatroser\". När Sträng insåg att Feldt delade kritiken sa han: \"Är du som alla andra, pissar i byxorna så fort du blir lite skraj?\" \"Jag vågade inte svara\", skriver Feldt.

Feldt ansvarade för ransoneringen av olja och bensin under oljekrisen vintern 1973-74. Den som aldrig blev av. Någon brist uppstod aldrig. Feldt kallades till kung Karl Gustaf för att informera om den planerade ransoneringen. Kungen hade en fråga. \"Om man har flera bilar, får man då fler än ett ransoneringskort?\" Feldt tolkar inte det som bara en naiv och orolig ynglings undran. Han ser det som ett utslag av hur kungen såg sig som en vanlig svensk som självklart skulle drabbas av ransoneringen. Inte som en monark som krävde särbehandling i en kristid.

Palme utnämnde Feldt till handelsminister 1970 med ansvar för förhandlingarna om medlemskap i EEC. Enligt Feldt, hade Palme uppfattningen att ledarna för EEC:s medlemsstater ville ha med Sverige och var beredda att acceptera Sveriges krav på neutralitet. Palme var övertygad om att Sverige hade en roll att spela i EEC.

Längre än till ett handelsavtal med EEC kom inte Sverige, den gången.

Som handelsminister förhandlade Feldt med OECD-länderna om hur man skulle komma till rätta med oljekrisen 1973-74. Han skriver att han mer eller mindre lurades av de övriga deltagarna. De höll inte överenskommelsen om att föra en keynesiansk överbryggningspolitik. Kraftigt expansiva åtgärder skulle hålla sysselsättningen uppe även om inflationen sköt fart. Med undantag av Storbritannien värnade de i stället en låg inflation och lät arbetslösheten stiga.

Feldt skriver: \"Jag utgick från att de menade vad de sa\"och tillägger: \"Grundproblemet var att vi höll fast vid en politik som resten av den industrialiserade världen var på väg att överge.\"

När EEC-frågan var avgjord 1972 återstod på handelsdepartementet frågor som konsumentpolitik och lotterier, klagar Feldt. Uppenbarligen ansåg han sig mogen för större frågor, men det kom en borgerlig regering emellan innan han fick axla ett större ansvar.


Mer läsning

Annons