Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fem år med Henry James

/

BOK Colm Tóibín: Mästaren. Översättning: Nille Lindgren. Bonniers

Annons
Livet är stillsamt, inrutat och följer varje dag samma fastlagda rutiner. Långa ensamma dagar framför skrivbordet. Stilla promenader och eftermiddagsteet serverat på bestämda tider av de trogna tjänarna. En och annan visit in till London avbryter dagarnas gång ute i Rye i Sussex och Henry James får även en hel del besök och några doser efterlängtat skvaller från den engelska societetens inre liv.
När han senare från 1907 och två år framåt gav ut sina samlade skrifter omfattade de tjugofyra band och då hade han tio års skrivande framför sig. Hans arbetsdisciplin var stenhård. Egentligen var skrivandet, det litet omständliga formulerandet, hans enda verkliga liv. Han gifte sig aldrig utan förblev urtypen för den välbeställda brittiska ungkarlen, trots att han var amerikan.
Redan under sin uppväxt tillbringade Henry James, född i New York 1843, mycket tid i Europa under långa resor med sin familj. Sedan, efter studier vid Harvard, återvänder han under längre resor. Några år senare slår han sig 1875 först under en kortare period ner i Paris för att sedan året därpå flytta till England. Där kom han i princip att stanna livet ut. Och år 1915 blir Henry James brittisk medborgare.
Enligt den snudd på maniskt noggranne biografen Leon Edel som skrev en fem band stark biografi och vände på varje liten obetydlig lapp och tvättnota för vilken han för övrigt fick Pulitzerpriset - så hade Henry James aldrig ett, som det hette förr, fullbordat förhållande. Eller som Herbert Tingsten formulerar det i sin träffsäkra och initierade essä \"Tragik i elfenbenstornet\": Enligt andras uppgifter stod Henry James \"utanför all sexuell verksamhet ingen kärlekshistoria, såvitt man vet inte en kyss eller en flirt, ingen grövre erotik, en hos den biograferade manliga mänskligheten nästan okänd kyskhet.\"
När den irländske författaren Colm Tóibín öppnar sin roman om Henry James, med titeln \"Mästaren\", så är året 1895. Henry James har hunnit bli femtiotvå år. En aning störd och besviken över uteblivna försäljningsframgångar har han beslutat sig för att satsa på dramatiken. Nu är förvisso Henry James inte alls beroende av inkomsterna av sitt skrivande. Han lever rentierens behagliga liv. Men han är alltid mån om att öka sina inkomster.
Pjäsen titel är \"Guy Domville\", ett kostymdrama i sjuttonhundratalsmiljö. Premiärdatum är satt till den 5 januari på St Jame\'s Theatre. Henry James nerver krånglar. När pjäsen premiärkvällen väl kommit klarar han inte av att stanna i lokalen. För att fördriva tiden går han ett par stenkast bort och tittar på Oscar Wildes \"En idealisk äkta man\" en pjäs han finner bedrövlig, obegåvad och utan minsta djup. Det sorgliga är att Henry James pjäs blir ett förödande fiasko alltmedan Oscar Wildes gör succé. När \"Guy Domville\" efter några få spelningar läggs ner sätts, förnedrande nog, ännu en av Wildes pjäser upp i stället på St Jame\'s Theatre.
Colm Tóibín följer Henry James under fem år. Egentligen händer det inte mycket. Det är ett stillsamt ungkarlsliv framför skrivbordet som Henry James lever. Krampen i högerhanden tilltar. Skrivandet blir allt svårare och smärtsammare. Till slut måste James kapitulera. Han anställer en irländsk stenograf och börjar diktera sina romaner, noveller och brev. Han får besök av ungdomsvänner från USA. Han minns sin i förtid avlidna syster Alice. Han letar efter ett hus och flyttar 1897 när han hittar den herrgårdsliknande Lamb House i Rye. Det är nästan tjugo rum stort och, enligt en samtida brevskirvare, bestod hushållet hos ungkarlen Henry James, av \"en hushållerska, en hovmästare, en första husa, en andra husa, en kökspiga, en kökspojke, en trädgårdsmästare\".
Han reser till Venedig och minns sitt umgänge med författarinnan Constance Fenimore Woolson, som tragiskt nog tog sitt liv genom att hoppa ut genom fönstret på Casa Semiteclos 1894.
Det är, precis som hos Henry James själv, tankevärlden och känslolivet som utgör stommen i berättandet. \"Mästaren\" är en vacker kärleksförklaring till Henry James romankonst och en hyllning till den store skildraren av psykologiska förlopp. Även stilmässigt lägger sig Colm Tóibín nära Mästaren, utan att för den skull försjunka till renodlad pastisch. Språket snirklar sig fram på en gång kyligt klart och en aning omständligt och dröjande i eftertanke och reflektion. Colm Tóibín lyckas utomordentligt väl med att fånga Henry James enorma känslighet bakom den oklanderliga och korrekta fasaden; hans psykologiska skörhet som närmade sig skyddslöshet.


Mer läsning

Annons