Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fenomenet Glenn Gould förbryllar

/

BOK Karl Aage Rasmusson: Den kreativa lögnen. Bo Ejeby förlag MUSIK/CD Birth of a Legend. Sony CD 8287 6698352

Annons
Det är inte lätt att beskriva fenomenet Glenn Gould. Hans märkligt mångfacetterade personlighet tycks alltid glida biografen ur händerna. I sin 100-sidiga bok om artisten är Karl Aage Rasmussen djärv nog att försöka ta sig an hela det Gouldska komplexet. Tyvärr följer han det vanliga mönstret.

För vem är egentligen betjänt av ytterligare en bok om Goulds hypokondri, kontrollbehov och hans sensationella beslut att lämna konsertlivet för gott. Det har beskrivits bättre och mer ingående i framför allt Kevin Bazzanas \"Wondrous Strange\" och Peter Ostwalds \"The Ecstacy and Tragedy of a Genius\". Då hade det varit bättre om Rasmussen koncentrerat sig på andra delar av Goulds karaktär och arbete. Boken börjar dock lovande: författarens jämförelse mellan Gould och Franz Liszt är träffande. De är båda exceptionella föregångare vars karriärer pekade fram emot vad som komma skulle; Liszt blev början på pianots guldålder medan Gould visade på massmedias möjligheter att sprida den klassiska musiken.
Om inledningen har en tydlig riktning, tappar dock Rasmussen snart sin fokus. Hans iver att neutralisera \"problemet\" Gould och dennes argument för skivinspelningen som medium ställer till bekymmer. Att den levande konserten skulle bjuda på en speciell upplevelse av \"det elastiskt-vibrerande rummet\" (vad nu det kan vara) har ingen som helst substans. Att sedan hävda att konsertbesökaren till skillnad från skivlyssnaren får man anta investerar \"ett stycke levd tid med en början och ett slut\" är rent nonsens. Alla slags aktiviteter har en början och ett slut, vilket i sin tur innebär att man har investerar en del av sin tid. Filosofiskt flum hör definitivt inte hemma i den här debatten; musikupplevelsens kvalitet har enbart med förmågan att lyssna och inte var musiken konsumeras.

I ett kapitel längre fram i boken hajar man som läsare återigen till då Rasmussen hävdar att \"omedelbarheten i [Goulds] musikalitet, själva hans musikaliska genialitet var otvivelaktigt större än hans intellekt\". För att ytterligare förfäkta fördärvet med Goulds senare, \"konstgjorda\" inspelningskarriär framhåller författaren inspelningar i Goulds tidiga karriär. Goulds förmåga att bjuda sina närmaste vänner på briljanta ögonblicksframföranden är omtalad. Men måste man som Rasmussen då dra slutsatsen att \"väsentliga sidor av Goulds konst aldrig hamnade på skiva\". Det är inget mindre än en misskreditering av allt vad Glenn Gould stod för. Goulds ständigt nyfikna och sökande arbete i studion kan inte avfärdas så lätt.

Efter den här minst sagt kritiska hållningen till Gould som studioartist, beskriver Rasmussen med rörande engagemang och beundran Goulds sena inspelning av Goldbergvariationerna. Det rimmar dock illa med formuleringen i ett föregående kapitel om hur Gould i andra halvan av karriären \"satte [sitt] geni i isoleringscell\".

Boken har dock andra förtjänster. Den genomgående referensen till John Cage är originell och uppfriskande. Rasmussen tar Gould på orden och utvecklar tanken om musikinspelningens likheter med filmmediet. Förenklat uttryckt menade Gould att skivan, lika litet som filmen, måste spelas in i tidsföljd, än mindre som en helhet. Endast resultatet räknas. Rasmussen lyfter även fram Goulds kontrapunktiska radiodokumentärer och ger dem den uppmärksamhet de förtjänar. Samtidigt visar författaren sitt oförstånd, uppenbarligen ointresserad av verkets senromantiska rötter, då han avfärdar Gould stråkkvartett som \"begåvad amatörkonst\".

På minuskontot får man konstatera att faktagranskningen ibland har brustit. Så är till exempel den Mahlersång Gould \"sjunger\" för elefanterna \"Des Antonius von Padua Fischpredigt\" och inget annat. Goulds favoritdryck \"Poland Spring Water\" har inget med Polen att göra, utan är ett i Nordamerika rätt vanligt förekommande mineralvatten. Visserligen detaljer, men det ger ett slarvigt intryck. Översättningen från danska av Bo Ejeby är utmärkt. Författarens alla onödiga anglicismer hade jag dock gärna varit utan.

Sony fortsätter att gräva i sitt Gouldarkiv. I \"Birth of a Legend\" har turen åter kommit till den sensationella debuten med Goldbergvariationerna från 1955. Här har man lyckats med en betydligt bättre ljudöverföringen än i både Gouldeditionen och i \"A State of Wonder\" från 2004. Goulds makalöst vitala spel ljuder avsevärt öppnare än tidigare. Som bonus får man närmare 20 minuters repetitioner från inspelningen; ett fascinerande dokument av ett 22-årigt pianogeni. På detta följer några verkliga rariteter: arbetet med tre av Bachs sinfonier, inspelade vid samma tid. Tillsammans med en elegant box och långa skivtexter gör det här till en av de bästa Gouldutgåvorna på länge.

Mer läsning

Annons