Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ferlin och Karlfeldt

Annons
I diktsamlingen "Med många kulörta lyktor" skriver Nils Ferlin:

Men går jag över ängarna där himmelen är vid,
då sägen mej - ty händerna är tomma,
då sägen mej, I skörderskor i skördeandens tid:
vem ger mig sitt hjärta som en blomma?

Dikten börjar med ordet "men". Alltså en invändning mot något som sagts - skrivits - tidigare. Uppenbarligen mot något som skrevs ganska precis ett halvsekel tidigare; några klassiska rader: "Hon kommer utför ängarna vid Sjugare By".
I "Dalmålningar på rim" har Karlfeldt försökt porträttera Jungfru Maria som en kurbitsmålad Dalkulla. Hon har ett blod "som icke brinner som de andras". Hon är "utvald framför andra/du är önskad av envar/vad går du då så ensam och begrundar?" Och jungfrupromenaden utför ängarna slutar med att Karlfeldt uppmanar Maria att vända om hemöver, för hon är "liten och bräcklig som knäckepilens gren/och i skogen går den slående björnen."
Och dikten slutar med en riktigt usel verbal kurbits och med ett par av Karlfeldts mest beklagliga nödrim:

Ja, den strålen som ligger så blänkande och lång
ifrån aftonrodnans fäste över Siljan -
du kunde gå till paradis i kväll din brudegång
på den smala och skälvande tiljan.

Tomma ord. Skrammel. Dekor. Design.
Ferlin och Karlfeldt: Ordkonstnärer båda och båda med visan som klangbotten.
Men: När Ferlin börjar sin dikt med "Men går jag över ängarna" blir hans stillsamma kommentar till ett vår svenska litteraturs mest höglästa paradnummer ganska förödande i sin ferlinska fåmäldhet.
Nu handlar det inte om ett konfirmandromantiskt - för att inte säga gubbsjukt - porträtt av en jungfru som skall vända hem till mamma för att undvika "den slående björnen".
Det handlar om en ensamhet - ty händerna är tomma - som frågar skörderskorna - kvinnorna - i skördeandens tid: "Vem ger mej sitt hjärta som en blomma?"
Det arkaiska ordet "skördeanden" associerar givetvis till Karlfeldts dikt "Sång efter Skördeanden". Den som handlar om kvinnoförföraren och övermänniskan Fridolin.
Ferlin är ingen erövrare. Han undrar bara:

Vem ger mig sitt hjärta som en glädje och en tröst
som en doft som ville leka mig om kinden,
att jag på mina stigar mot förgängelse och höst
inte räds för den yttersta grinden.

Ferlin skriver om kärlek, och om en ensamhet med tomma händer.
Karlfeldt om någonting annat. Gud vet vad.

Mer läsning

Annons