Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fiskpiroger och längtan

/
  • Den rysk-amerikanska matskribenten och författaren Anya von Bremzen besöker Hornstull i Stockholm. Till vardags skriver hon om fyrstjärniga restauranter och träffar berömda kockar men

När den rysk-amerikanska matskribenten och författaren Anya von Bremzen promenerar på Södermalm i Stockholm och kikar in på kolonilotterna i Tantolunden rörs hon nästan till tårar när hon ser krusbär, svartvinbär och smultron. Det är minnen från uppväxten i Sovjetunionen som kommer över henne.

Annons

– Allt ser ut som i min barndom! Jag grät nästan när vi promenerade omkring. Naturen är annorlunda här jämfört med i USA. Eller kring Medelhavet. Det här är verkligen Norden! I USA kan jag inga växters namn, men här kan jag de ryska namnen!

Det är von Bremzens första Sverigebesök. När hon är här passar hon på att tala om sin senaste bok, "Det goda sovjetiska köket, minnen mat och längtan". Den har kallats för en kulinarisk memoar. Och när hon talar om barndomen handlar det om uppväxten i Moskva.

Hon har en lägenhet i New York och en i Istanbul och berättar att hon ägnar sig åt tillfälliga lägenhetsbyten i andra städer under perioder, som en möjlighet att känna sig mer global, och få en känsla för hur det är att leva på andra platser.

– Man går och handlar i affären och får lista ut hur mikrovågsugnen fungerar i köket.

När hon var tio år emigrerade hon och hennes mamma Larisa från Sovjetunionen till USA. Hon började skriva om mat av en slump när en skada hindrade henne från att utbilda sig till konsertpianist. Hon har gett ut flera kokböcker och delar litterär agent med Orhan Pamuk och Salman Rushdie. Men hennes senaste verk, "Det goda sovjetiska köket, minnen mat och längtan", skiljer sig från de andra. I den flätar hon samman sin familjekrönika, memoarer över tre generationer, med den kulturhistoriska och politiska utvecklingen i Tsarryssland och Sovjet. Allt utifrån förlorade maträtter som hon och hennes mor ger sig i kast med att återupptäcka, laga och äta i nutid.

Boken handlar lika mycket om den brist och längtan efter mat som präglade ett sovjetiskt liv, som om verklighetens matupplevelser. Om att drömma om smaker som man inte har känt och att längta efter smaker som gått förlorade.

I kapitlet om den åtråvärda och överdådigt dekadenta fiskpirogen, kulebjakan, får Anya von Bremzen och mamma Larisa till slut möjlighet att smaka den klassiska varianten, utifrån ett recept från tsartiden. Men det slutar inte i drömmarnas uppfyllelse utan i en sorts besvikelse.

– Den smakade inte som i vår fantasi! Det är egentligen premissen för hela boken. Det var en rätt som vi inte kunde eftersom att den under sovjettiden reducerades till en enkel pirog med lite fyllning; det var ingenting. Den riktiga varianten kände vi bara till genom att läsa Tolstoj, Tjechov och Gogol, alla författarna som skrev om den, så vi visste inte hur den skulle smaka.

Smakerna gick förlorade när revolutionen kom.

– Vi förlorade det ryska köket. När vi återskapade denna pirog var den god men, du vet, det är verklig mat jämfört med drömmen om den. Det är aldrig detsamma.

I Ryssland på 90-talet var det tufft, men i dag kan man köpa allting, och mer än man behöver. När Anya von Bremzen och Larisa åkte tillbaka 2003 var det ett stort överflöd.

– 17 sorters spaghetti och 64 sorters salami och allt man kunde drömma om. Och min mor sa: "Ok. Vi har förlorat vårt förflutna."

– För vårt förflutna handlade så mycket om brist.

I dag tycker von Bremzen är att effekterna av embargon mot Ryssland är intressant. Nu när människor är vana vid att handla exempelvis franska ostar och mozzarella, går det plötsligt inte.

– Oh my God! säger de, och staten försöker marknadsföra inhemska produkter istället. Det är som att en släng av Sovjettiden är tillbaka lite. Folk har glömt hur det är att inte ha tillgång till saker.

Mer läsning: Gunilla Kindstrand: Den fulländade måltiden finns bara i bokhyllan

Mer läsning

Annons