Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fo intog mässan

Annons
Så kom han, bubblande av humor, tvinga gester, knivskarp i åsikter och omdömen. Dario Fo kom till bokmässans tredje dag, stort dragplåster, med ett seminarium som var gratis, helt enligt hans egen uppfattning. Litet äldre kanske, det har gått några år, också sedan han fick Nobelpriset i litteratur. Om det sade han, med stort leende, att han aldrig tänker på det. Mer än en gång i veckan.

Och stort Foskratt.

Många skratt, ty skämta kan han inte undvika, inte heller när det finns allvar i repliken. Som när han fick frågan om Silvio Berulsconi, Italiens premiärminister.

Berlusconi älskar inte min typ av satir, eller ironi över huvud, sade Fo. Till det krävs intelligens, ett okänt begrepp för honom.

Fo är kritisk till Berlusconis kulturpolitik, inte minst inom undervisningen. Och menar att den  nuvarande regeringen håller på att skapa en klasskola som ska ge de rikas barn möjlighet till karriärer till de högsta posterna.

Mer ville han inte säga om Berlusconi \"det vore som om påven talar om djävulen\".

Han hade inte heller mycket gott att säga om den nye påven, Benedictus.

Han känner till evangeliet efter som det är hans jobb, men så mycket mer är det inte. Fo själv förklarade sig icke troende men gled i övrigt elegant undan andra frågor om religion.

Hellre talade han om sin barndom, de första sju åren av sitt liv han skildrar i boken \"Fladdermössens by\". De första sju åren är allt man behöver känna till om en människa, där finns allt som sedan blir en personlighet.

Dario Fo växte upp i en liten by vid Lagio Maggiore; den stora näringen var glastillverkning. Eftersom glasbruken hölls igång dygnet runt fanns det alltid människor vakna i byn som nattens fladdermöss.

Det behövdes inga dörrar, inga lås eftersom alla var vakna på nätterna, sagt med ett nytt skratt.

Till Göteborg kom Fo i sällskap med sin svenska översättare, Carlo Barsotti, från repetitioner på Svenska teatern i Helsingfors, den stad där han en gång fick sitt internationella genombrott tack vare teaterchefen Viveca Bandler, som han nu översvallande berömde. Pjäsen som ska spelas är, med en typiskt ironisk Fotitel, \"Anarkisten som slängdes ut genom ett fönster av en olyckshändelse\".

Litet stillsammare var mötet med Arnold Wesker, den brittiske dramatiker som just debuterat som romanförfattare med \"Honey\". En bra debutroman, tyckte Wesker själv, liksom hans familj och vänner. Medan kritikerna inte varit nådiga: \"jag räknade aldrig med dem när han skrev en roman\".

Pjäser skriver Wesker \"hela tiden\", en, \"Longitude\", repeteras just nu, en annan, \"Groupie\", ska ha premiär på Old Vic till våren.

Också romanen bygger på en pjäs, \"Rötter\", den mittre i den berömda trilogin från 60-talet; de två andra är \"Hönssoppa med korngryn\" och \"Jag talar om Jerusalem\".

Wesker säger att han ville ta reda på vad som hände Beatie Bryant i \"Rötter\" sedan hon frigjort sig från pojkvännen Ronnies inflytande. Och berättar att det går bra för henne, hon börjar på universitet och \"finner sig själv\".

På frågan om han fortfarande ser sig som \"en arg ung man\" suckar Wesker litet uppgivet och kallar detta \"ett epitet jag burit som ett kvarnsten runt halsen i femtio år\". Och förnekar att det alls fanns några arga unga män. Hela begreppet uppfanns av en PR-agent som skulle marknadsföra John Osbornes \"Se dig om i vrede\" som agenten ogillade men trodde den skulle dra publik om Osborne kallades arg ung man.

Så kom hela denna generation att kallas det, inklusive Wesker själv.

Förra gången han var i Göteborg handlade det om en uppsättning av \"Köket\" han ogillade; det blev en del uppståndelse och arga kommentarer från Wesker och regissören, Linus Tunström.

Nu säger Wesker att han går till teatern för att höra författarens röst i en pjäs, inte regissören; han kräver trohet utan att vara rigid och är alltid med under repetitioner av nya pjäser i England. Lyssnar, rättar till, skriver om när det behövs.

Och han minns den lyckliga tid när John Dexter satte upp hans första fem pjäser; där fanns bara Weskers röst, tolkad av Dexter.

Wesker är vänsterman men kritisk men liksom Dario Fo censurerad i Sovjet men spelad där efter kommunismens fall kritisk till mycket. I dag stöder han Tony Blair, var för kriget i Irak \"inte för kärnvapnens skull utan för att få bort en tyrann\" men tycker att allt gick fel eftersom USA och England glömde vad som skulle hända efter kriget.

Wesker själv bor i Black Mountain i Wales och \"umgås mest med grannens får numera\". Men skriver gör han, dock osäker på om det  blir en andra roman och ler förnöjt åt frågan om \"Honey\" kommer på svenska.

Om någon vågar ge ut för kritikerna, säger han med ett leende.

Mer läsning

Annons