Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Formen skapar Kyrklunds etik

/

BOK Olle Widhe: Främlingskap. Etik och form i Willy Kyrklunds tidiga prosa. Ellerströms

Annons
Jag kan ha fel, men jag tycker mig minnas Willy Kyrklund i ett TV-program som sändes för sju-åtta år sedan, en intervju i hemmet, ingen synlig reporter, i bild blott författaren i sitt arbetsrum. Vid ett par tillfällen ställer intervjuaren frågor eller fäller yttranden som uppenbarligen misshagar Kyrklund. Tystnad. Ingen konstpaus, ingen ljudlös begrundan: Kyrklund tiger. Först när intervjuaren åter tar till orda fortskrider samtalet.
Kyrklund har lärt av Wittgenstein: Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga. Hans texter är fulla av luckor, tomrum, tystnad; små, gäckande icke-detaljer som låter en ana ett någonting bakom detta ingenting. Och det som inte låter sig talas om, det måste erfaras. Tystnaden är en invit och en fordran.

I avhandlingen Främlingskap. Etik och form i Willy Kyrklunds tidiga prosa undersöker Olle Widhe hur Kyrklunds texter på en gång bjuder in och tvingar läsaren till aktivitet. Det som kan uppfattas som tomrum och tystnad i berättelsestrukturen fungerar då som olika vägar in i en egen tolkning av den framställda situationen. Med andra ord genererar formen ett moraliskt imperativ: ställd inför textens problematik åligger det läsaren att finna de svar som författaren har utelämnat.
Att Kyrklunds böcker kan skiktas i olika betydelsenivåer är naturligtvis inget som har undgått tidigare kyrklundforskning. Inte heller författarskapets inriktning mot moraliska frågor saknar uttolkare. Det Olle Widhe tillför är en fördjupad analys av formens inverkan på etiken och omvänt. Genom en grundlig genomgång av de genrehybrider och formexperiment Kyrklund laborerar med ringas den kyrklundska etiken in, och denna framstår då snarare som inneboende i formen än tematiskt inkapslad i berättelsen.

I centrum för avhandlingen står de tre olika gestaltningsformerna exempel, allegori och montage. Widhe följer Kyrklund från debuten 1948 med novellsamlingen Ångvälten fram till 1964 års egensinniga romanexperiment Polyfem förvandlad. Redan från början står det klart att Kyrklund är en påtagligt formmedveten författare, och lika klart tycks vara att denna medvetenhet tar sig okonventionella uttryck. Om en form som exempelberättelsen i sin klassiska tappning fungerar som entydigt rättesnöre för läsaren tycks samma form hos Kyrklund öppna för en mångfald av perspektiv. I en strävan att frångå en auktoritär morals tolkningsföreträde väljer Kyrklund en form som är samtidigt läsarorienterad och läsarfrånvänd. Widhe skriver: Romanen tvingar läsaren bort från texten in i den ensamhet som är det moraliska subjektets utgångspunkt. På så sätt kan författaren sägas ta sitt ansvar genom att inte frånta läsaren dennes.

Främlingskap är en uppslagsrik och på alla sätt utmärkt avhandling, och åtskilligt mera skulle kunna sägas härom. Samtidigt framstår det som en typisk kyrklundsk ironi att ägna närmare tre hundra sidor åt att belysa ett förhållande som Kyrklund själv tycks illustrera i en intervju genom att helt enkelt hålla munnen stängd.
Men som sagt: jag kan ha fel. Det är fullt möjligt att det jag minns i själva verket utspelade sig annorlunda. Eller åtminstone hade en annan innebörd. Med tanke på att det handlar om Willy Kyrklund är det inte bara möjligt, det är högst troligt.

Mer läsning

Annons