Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Första klassens artisteri

MUSIK Stadshussalongen: Nordiska Kammarorkestern; Thierry Fischer, dirigent; Tua Åberg, sopran..

Annons
Efter en gles konserthöst infann sig så festkänslan. Nordiska
Kammarorkestern hade bjudit in två eminenta gäster till söndagens
konsert: sopranen Tua Åberg och den schweiziske dirigenten Thierry
Fischer. Det som hördes var musik av det eleganta slaget. Herrarna
Mozart, Mendelssohn och Rossini bildade en utsökt harmoni.

Kvällen inleddes med uvertyren till Mozarts opera \"Idomeneo\".
Framförandet bars fram av ett tydliggjort diskantregister. Uttrycket var
lyriskt, det allvar som finns i botten berördes endast flyktigt; en
större dos av kontrasterande stämningar hade givit en intressantare
tolkning. En slagkraftigare uvertyr, kanske den till \"Figaros bröllop\",
hade bättre passat det som skulle följa.

Tua Åberg gästade Sundsvall redan i februari, då med kammaroperan \"Från
Betlehem till Golgata\". Den gången hördes hon inte så mycket, verkets
effektsökerier, stenar, improvisationer och vad det nu var, dominerade
dessvärre. Och nog hade hon kunnat smuggla in ännu en aria i
söndagskväll, för Tua Åberg är en sångerska som man vill lyssna länge till.

I Händels \"Let the Bright Seraphim\" stod hon för det sunda och raka
musicerandet. Visst höll hon tillbaka tempot i koloraturpartierna, men
de stod luftiga och klara. Den korta, långsamma mellandelen imponerade
mycket med sin självklara fraskänsla. I Mozarts \"L\'amero, saro costante\"
fanns innerligheten, framkallad av sköna pianissimon.

Det råder det ingen brist på referenser i bravurarian \"Una voce poco
fa\", ur Rossinis \"Barberaren i Sevilla\". Även om det är en mezzoroll har
så gott som alla sopraner gjort åtminstone arian. Tua Åberg visade upp
ett första klassens artisteri med strålande höjd likväl som välplacerade
låga toner, allt med utmärkt kontroll över klang och dynamik. Till
karaktären fanns här också den ljuva såväl som den spjuveraktiga
\"Rosina\". Möjligen kunde den snikne uppfatta de sceniska utspelen som en
smula parodiska. I vilket fall, Tua Åbergs sång var inte bara söndagens
utan hela konserthöstens höjdpunkt.

När det gäller orkesterunderstödet så var välklingande och balanserat i
Rossini. Generellt sett hade dock ett slankare, mer lyhört
ackompanjemang gjort gott, inte minst hos Händel. I Mozartarian hade en
klangfullare, mer samspelt violinstämma lyft framförandet.

Konserten fick en övertygande avslutning med Mendelssohns tredje
symfoni, \"Den skotska\". En stilsäker tolkning, med grace, vitalitet men
också med dramatik. Thierry Fischer drog på ett skickligt vis fram
linjerna och manade fram höjdpunkterna med tydlig rytm. Spelsättet
passade det snabba satserna ofta tagna i ett mycket raskt tempo
särskilt väl. Kammarorkestern bjöd på välklingande och inspirerat
gensvar. Kraftfulla och unisona horn, smittande humoristiska klarinetter
och cellin med värme. En fin konsert.

Mer läsning

Annons