Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fotoutställning firar Sartre

/
  • Jean Paul Sartres ökenvandring ser motspänstigare ut än vad den troligen är. Men tungt är det säkert att släpa på konflikten mellan människans tilldömda frihet och den kollektivism hon också är dömd att hantera.

Jean Paul Sartre avskydde att bli fotograferad. Ändå firade Bildens Hus i Sundsvall i går hundraårsdagen av filosofens födelse med att öppna en liten utställning med foton på Sartre. Där rör han sig ledigt, vandrar och ler i sällskap med sin livskamrat Simone de Beauvoir. Och kanske följd av existentialismens dubbla skuggor.

Annons
Det var 1964 och Jean Paul Sartre befann sig på vandring i Nidas, ett ökenliknande område i Litauen. Med i sällskapen fanns Antanas Sutkus, litauisk fotograf och sedermera en nestor inte minst på porträttfotografiets område.
Sartre avskydde fotografer men kände inte till Sutkus yrke utan tog för givet att han var student i filosofi och litteratur. När Sartre vid resans slut fick kännedom om vem Sutkus var hade vänskapen hunnit etableras och Sartre bara skrattade åt alltsammans. Resultatet blev ett hundratal bilder, flera av dem klassiker i dag.
När Antanas Sutkus besökte Sundsvall i samband med fotofestivalen Dokument -03 sålde han sex bilder till en privatperson. De bilderna finns nu på Bildens Hus i en miniutställning, som öppnades i går, då filosofen skulle ha fyllt 100 år, och hänger till den 30 juli.
Där går Sartre, lätt nedböjd som i sandstorm trots att det av allt att döma är lugnt väder. Där finns en humoristisk bild där han och Simone de Beauvoir vänder sig från varandra och ser ut att irra iväg åt motsatta håll i öknen. Där finns bilder på Sartre i cafémiljö, till och med leende, och förstås rökande.
Bilderna har mycket svärta och mycket ljus och är skarpa porträtt av den person som de flesta ser som existentialismens fader. Han anslöt sig till tanken att föremålen existerar genom att ha en given essens: de är bara vad de är med givna egenskaper, ett vara i-sig.
Människan däremot skiljer ut sig genom att hon har ett medvetende, ett vara för-sig. Med hjälp av det kan hon överskrida det givna: hon är inte bara en produkt av arv och miljö utan också av sina egna val. Människan kan välja att inte handla såsom hennes instinkter bjuder och att förhålla sig på olika sätt till de omständigheter i livet som hon inte kan råda över.
Människan är dömd till frihet, menade Sartre, men denna frihet är också ångestskapande. Därför tar gärna människan på sig roller eller sorterar in sig under etiketter och moden: på det viset blir hon lättare att kategorisera för andra och vinner förhoppningsvis deras gillande. Men hon tar också på sig något av de döda föremålens givna sätt att vara. En människa är alltid något mer än en etikett, och riktigt mänsklig är bara den som är dum eller stark nog att vara helt och hållet sig själv.
Den trendjakt och uniformitet som utmärker vår postmoderna tid skulle alltså knappast ha överraskat Sartre. Likaså lade hans livskamrat Simone de Beauvoir grunden för feminismen genom att i boken Det andra könet analysera vad det innebär att vara kvinna i ett patriarkat också med existetialistiska begrepp. Kvinnligheten definieras av mannen som Det andra, och där mannen har tolkningsföreträde blir det kvinnliga gjort till ett i-sig, en given essens.
Mot slutet av sitt liv försökte Sartre förena existentialismen med den framväxande marxismen; försökte finna en lösning på konflikten mellan det individuella och det kollektiva. På den beskurna bild, som ser ut att föreställa honom ensam i öknen med två skuggor, är det kanske den dubbelheten han hukar under.
Fotnot: En större utställning med skiftande motiv av Antanas Sutkus kommer till Bildens Hus under nästa år.

Mer läsning

Annons