Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från ämbetsverk till medium

Annons
Får jag be om en kommentar?
Yttrandefriheten i svensk radio 1925-1960
Göran Elgemyr
Förlag: Stiftelsen etermedierna i Sverige.

När jag för några år sedan intervjuade den österrikiska historikern Anna Maria Sigmund (hon med Nazisternas kvinnor) frågade hon plötsligt: "Känner du till en svensk historiker som heter" (nu kommer, tänkte jag, Peter Englund eller Alf W Johansson, men i stället sa hon) "Göran Elgemyr"?
Jag kunde då berätta att vi varit kollegor på Samhällsredaktionen och att jag alltid beundrat Elgemyr eftersom det alltid fanns en gedigen botten i hans radioreportage. Han var en av de få som inte bara pratade om vilken guldgruva radioarkivet är utan verkligen utnyttjade det.
Nu har den historiskt bevandrade Elgemyr kommit ut med en intressant bok som ger perspektiv på tillvaron för varje radiojournalist. Den tjocka boken beskriver Sveriges Radio, eller Radiotjänst som företaget hette de första årtiondena, fram till 1960-talet och kanaluppdelningarna.
Det är både med skammens rodnad och med stolthet som jag med Elgemyrs hjälp gör djupdykningen i Sveriges Radios historia. Skamligt är politikernas fullständigt ohöljda inblandning i programverksamheten och det starka beroendeförhållande till staten som företaget tvingades till.
Typiskt nog var koncessionstidens längd de första åren bara ett år i taget. Det var en osäker tillvaro. Styrelsen hade fullt sjå hela tiden. Elgemyr skriver att "långt in på 1950-talet [fördes] småärenden som korta ledigheter, vikariat, enskilda löneförhöjningar och utlandsresor till styrelsenivå".
Eftersom pressen var huvudägare fick bara TT sända nyheter i radion. Det dröjde ända fram till 1956 innan Radiotjänst kunde börja med egna nyhetssändningar.
De första årtiondenas programtjänstemän var manliga akademiker vilket starkt präglade programutbudet. Alla program var manusbundna och manusen granskades i förväg. Myndighetstilltron var total och samförståndsandan utbredd. Gång på gång träder radion in "i den socialdemokratiska regeringens tjänst för att jämna marken för olika socialpolitiska reformer". Det första stora sociala reportaget, Lubbe Nordströms granskning av det lortiga Sverige, gjordes 1938.
Den förste icke akademikern anställdes 1945, det var Lennart Hyland som liksom Sven Jerring snabbt seglade upp som en ledande journalist. Kvinnorna lyste med sin frånvaro men kom med under beredskapsåren för att undervisa om hur "hus och hem" bör skötas.
Spanska inbördeskriget undveks nogsamt som ämne. Försiktigheten vid utbrottet av andra världskriget var lika stor som tyskvänligheten. Ockupationen av Danmark och Norge gick nästan obemärkt förbi. Dagens eko, skriver Elgemyr, "blev under krigsåren till mycket stor del ett organ för myndigheterna". Först hösten 1944, när Hitlertysklands undergång var helt uppenbar, blev radion lite kaxigare. Man skäms, retroaktivt.
Mycket får man lära sig av kunnige och omdömesgille Elgemyr. Bara då och då sätter jag frågetecken i marginalen, till exempel hans ömmanden att begränsningen av kommunisterna "utgör en avsevärd begränsning av yttrandefriheten i radio". På denna punkt hade Elgemyr gärna fått vara mer problematiserande i sina resonemang.
Också en hastig blick i kommunisternas partiprogram eller uttalanden av Stalins hantlangare Hilding Hagberg borde ha lett Elgemyr till en viss förståelse för att reaktionerna blev som de blev. Men detta är randanmärkningar från en erfaren Östeuropakorrespondent som inpå huden upplevt det människofientliga kommunistiska samhällssystemet.
Av cheferna tillskrivs den 1955 tillträdde Olof Rydbeck, "som uppfattades som högerman", som den person som hårdast stred för radions integritet och som släppte in kontroversiella ämnen. Av Radiotjänst blev Sveriges radio, mer journalistik och mindre ämbetsverk. Mycket har förändrats, utom humorlösheten hos Radionämnden som bytt namn till Granskningsnämnden. Elgemyr ger flera dräpande inblickar, till exempel vad sagotanten Astrid Lindgren ansåg i nämnden. Undertecknad skulle också kunna bidra med ett aktuellt och tossigt exempel men avstår.
I förordet beklagar Elgemyr att det aldrig blev någon doktorsavhandling. Strunt i det! Mycket finare än att bli doktor är att vara känd bland historiker utomlands. Och att kunna skriva informativt och underhållande. Allt ljus på Elgemyr. Det är han värd.

Mer läsning

Annons