Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från högt till lågt ur Sundsvalls historia

/
  • Värdshuspigan Leonora (Ulrika Åberg) - som också erbjuder andra tjänster än ren servering - berättar om den olycklige skogshuggaren Johan som blev bestulen på allt han ägde. Till hamnens lönnkrogar nådde inte lagen och Maria Kihlbaum (Tina Johansson) i bakgrunden påminner sina vandrare om att hålla reda på plånböckerna.
  • Träpatron Fredrik Bünsow (Hans Thörn) är ute på inspektion. Han var tysk och kom för att hjälpa sin morbror leda sågverk, från det stora Kiel till ett litet Sundsvall på 3 000 personer. Men här blev han kvar, byggde Villa Merlo och lämnade efter sig 420 miljoner kronor - en förmögenhet som vid denna tid bara överträffades av Afred Nobels.
  • Maja Braaten (Inger Westling) var konstnär och dotter till en norsk träpatron. Några av hennes målningar finns i dag hos Sundsvalls museum.

Träpatron Fredrik Bünsow, fotograf Maria Kihlbaum, Gris-Mobergs dotter och glädjeflickan Leonora från värdshuset.
I sommar poppar nya gestalter ur Sundsvalls förflutna upp ur historiens damm, lockade till liv av Stenstans Berättarteater.

Annons

Sundsvalls guldålder kring förra sekelskiftet är ett ymnighetshorn av kunskap och människoöden för Stenstans Berättarteater.

Vid sina stadsvandringar ger den inte bara fakta utan också berättelser från dem som var med, nya persoligheter varje år. I år är ledaren fotografen Maria Kihlbaum (Tina Johansson), som med bälgkamera och cykel knogar runt på uppdrag, och hennes trubadurvän Bo Ahlberg.

Maria Kihlbaum avbildar personer men också livet i Sundsvall: cirkusarna på festplatsen Rullan, sågverken, hamnen med båtarna som kom med amerikanskt fläsk, kaffe och konjak till de stora magasinen; sjöfolket, arbetarna, borgarna och de praktfulla Stenstadshusen.

Själv bär hon det fina namnet Kihlbaum, men hennes mormor var piga hos en fabrikör. Fast hon födde hans barn förblev hon piga och måste till slut skiljas från dottern för att denna skulle få ett bättre liv.

Maria för sin del stod på sig för att få ett yrke.

– Som liten såg jag butter och uttråkad ut på bilder; jag ville ju vara bakom kameran. Men det innebar också ett liv i ensamhet. Kvinnor som gifte sig måste sluta arbeta, säger hon.

I denna tid fanns köns- och klassåtskillnaden ständigt i allas medvetanden. En som krävde att behandlas som man, men tillägnade kvinnor och barn sin livsgärning, var folkskolläraren Elin Nilsson (Catrin Bertlin), stadens första kvinnliga fullmäktigeledamot.

Hon visar Stadshuset, prytt av statyer av Justitia, en polis och en rorsman som berättar att staden styrdes härifrån, men också av dansare och musiker som symbol för borgarnas fester. Själv instiftade hon både barnavårdsbyrån (nu socialtjänsten) och skolbespisningen.

– Ni förstår att det skär i en lärares hjärta när eleverna svimmar av hunger, säger hon.

Strax intill inspekterar träpatron Fredrik Bünsow (Hans Thörn) ledningsbyggen. Han kom från Tyskland för att bistå sin morbror i sågverksindustrin; moderniserade och köpte skog, umgicks med kronprinsen och byggde Merlo slott, och var god för 420 miljoner när han dog.

Men denne superchef saknade inte hjärta. Den lille märkpojken, som skolkat från arbetet för att han inte kunde motstå att smita in på cirkus, fick i stället för straff leka en hel eftermiddag med Bünsows barn.

Dotter till en annan träpatron var Maja Braaten (Inger Westling) som vi möter med skissblocket i en gränd ner mot Kulturmagasinet, där hamnområdet börjar. Där var det liv och rörelse, skepp och handel - och krogar.

Här går Gris-Mobergs dotter Josefina (Annelise Rydfjord) och letar efter en förrymd ko. Hennes far drev ett slakteri, och det gör Josefina också.

– Och jag har stått på torget i 40 år och sålt kött och korv, säger hon.

Här går också värdshuspigan med "bisysslor" (Ulrika Åberg) och berättar om kollegan Gabriella och unge Johan, skogsarbetaren från Graninge, som somnade i hennes säng och blev bestulen av bordellmamman på allt han tjänat under vintern.

I hamnen, intill Medvinds ankringsplats står ett ditflyttat trähus från "vår" tid. Det tillhörde kallbadhuset som låg nära Selångeråns utlopp, och här arbetar nu paret Åsa-Lisa och Karl-Petter (Kicki Bengtsson Olosson och Dennis Stendahl) med att tvätta kläder, elda i bastun och "skrubba barken av träpatronerna".

Vid åns utlopp samlades avfallet från både den toalett som byggts vid de fina herrarnas "punschklinik" och från vattenklosetterna i deras hem. Och nog njöt arbetarna av att se de fina bada mitt i skiten. "De är där de hör hemma", kunde de säga.

I hamnen har också cirkusen slagit sig ner, med en förförisk ormtjuserska (Catrin Bertlin) och den olyckliga lindanserskan Elvira Madigan (Inger Westling) , som väntar på att tågent ska gå från den gamla stationsbyggnaden som i dag rymmer Kasinot. Hon reste från Sundsvall för att förenas med Sixten Sparre - men mötte inte livet, utan döden.

Skådespelarna konverserar varandra i äldre, vördnadsfull stil, raka i ryggen och påtagligt stolta över att få låna de gamla identiteterna.

Och fast bländverket inte är stort - några utklädda människor som gestaltar och berättar - rycks man med. Bortom E 4, motorbuller och en sönderbyggd hamn ser och känner man en annan stad. Just för att man får den av dem som var med.

Tillägg: Övriga dramatiserade stadsvandringar i sommar går den 23 augusti och 13 september.

Annons